Det där tänker jag på medan jag ser på oss stressande söndagsslängare. Det må vara en gammal spaning – men har inte återvinningscentralen blivit lite av söndagens lilla svarta? Förr gick vi kyrkan eller vilade. Eller åkte på skogsutflykt och åt kanderade mandlar på någon marknad, såg vita kaniner hoppa ur en trollkarlshatt medan de vuxna köpte renskav eller plockade svamp. Nu åker vi till soptippen. Lördag är shopping, söndag är släng. 

Det är väl egentligen ingen nyhet att vi slänger mycket. När jag googlar då jag kommer hem så visar det sig att svenskar är rätt hyfsade på antal kilo släng om man jämför med andra länder. Ändå öppnar sig något avgrundssvart inom mig. I mitt släp har jag två sängbottnar, ett trasigt hörnbord, en nyss nedriven duschkabin, ett asafult bord, en gammal cd-spelare, två pallar, en tvåsitssoffa och fyra trasiga stolar. Det största problemet är att jag känner att de här grejerna är så fula och slitna att jag behöver nya. Det andra problemet är att jag inte har kunskapen om hur jag ska laga dem eller möjlighet att lägga ner den tid det skulle krävas av mig för att lista ut det. Och, tröstar jag mig, soffan var ju inte ny när jag köpte den, den har faktiskt används sedan sekelskiftet. Men den tanken gör det bara värre. Här går en hundraårig soffa i graven på grund av barn, kaffe och chokladspill.

Men värst är nog att jag var lite mallig innan jag hamnade i den här kön. Äntligen så fick jag tummen ur och åkte iväg med alla de här grejerna som stått och brötat i vårt hem. Och jag sorterar ju mitt skräp. Gud så styvt av mig, kände jag. Nu känner jag inte så längre. Men skärp dig då, säger kanske du. Ja, svarar jag från min köplats på den trendiga söndagsutflykten.