Jag kommer ihåg skogspromenader om somrarna. Vi hade timotejstrån att trä smultron på och muggar att plocka blåbär i. Ofta avslutades kvällen med en tallrik fylld av dagens fynd med mjölk till. Ibland gick vi förbi en gammal sommarstuga som låg mitt i skogen. I närheten fanns också rester från gruvdriften, två fallfärdiga jordkällare där jag tror de förvarat dynamiten och även ett stenhus med massor av borrprover liggandes omkring. Gruvhålen var man skrämd för. Historier om sällskap som om vintern dansat på isbelagda gruvhål där isen tippat och alla dött var ganska vanligt förekommande. Rester av tjocka rostiga vajrar till inhägnader av gruvhålen var också ett vanligt inslag i min barndoms skogar.

Jag bodde ett par år längre söderut och dessa skogar var helt annorlunda. De innehöll träd man knappt sett, mer löv och mindre mossa. Skogen var ljusare. Inte så där härligt svart-grön, mörk och trygg som jag var van vid.

Den här våren har jag börjat ta mig ut regelbundet igen. Jag har börjat återerövra skogen. Tar en sväng nästan varje kväll, antingen är kaffetermosen, grillen, kvällsmaten, en bok eller kameran med. Ibland alltihop. Inslagen i skogen här uppe liknar väl de från när jag var liten. Gruvhål, slaggrester, inhägnader, granar och mossa. Jag blir glad av skogspromenaderna. Jag blir särskilt glad då jag kommer till mossiga platser. Under min tid i Fältbiologerna, den allra bästa förening jag någonsin stött på, lärde jag mig en del mossor. Jag lyckades även lära mig olika sorters lavar, så jag vet att det finns många. Jag har glömt vad de flesta av dem heter, men det gör ingenting, för bara den kunskapen att de finns gör att jag ser dem. Min favorit är bägarlaven. Den ser ut som små trattkantareller i formen, som en bägare, ljust mintgröna och är väldigt vanlig i våra trakter.

Häromkvällen var det kaffetermosen, en bok och sambon som var sällskapet. Vi hamnade vid en spegelblank liten sjö, med oändligt vackra stenar vid stranden. Vitsipporna blommade överallt, granar speglade sig i vattenytan och man såg de slingriga avskavda rötterna i vattenbrynet. Små skräddare hoppade omkring på ytan. Jag lade mig på magen på bryggan och stirrade ner i djupet. Efter en stund anade jag stenarna på botten och doften av sommar slog emot mig. Den är på väg, sommaren. Våren har gått med rekordfart. Barnen har premiärbadat och häggen blommar redan.

På väg hem från den underbart vackra sjön såg vi två älgar. En ko med en fjolårskalv. De är maffiga, nästan lite hästlika. Jag blir lugn och glad av skogen, den är så fridfull. Jag har läst att skog minskar stress. Det tror jag stämmer. Det finns till och med forskning som visar att man på en minut i naturen minskar både blodtryck, stresshormoner och puls. Detta oavsett om man är uppvuxen på landet eller i staden. Tydligen finns effekten även om man bara tittar på ett träd eller annan växtlighet genom fönstret.

Nej, nu är det dags att fylla termosen igen. Leta på stövlarna och ta mig ut i den för dagen blöta grönskan. Jag hoppas ni alla får en fin helg och att just du tar tillfället i akt att ta dig ut i den fina svenska naturen, som trots allt är som allra bäst nu mellan hägg och syren.

Hanna Söderberg