Jag trodde det var robotar som skulle ta över jobben i framtiden, men robotarna har fått konkurrens av poliser. Polisen vill ha mer pengar för att hinna ta sig till asylboenden och avstyra bråk. Bråk som uppstår mellan människor som bor i trånga utrymmen under långa tider och utan en susning om sin framtid.
I den här byråkratiserade tiden har den mänskliga aspekten fallit mellan stolar. Där ligger den och skaver för att då och då kika fram och sätta käppar i hjulen. Kladda ner och stöka till. Och då spelar man förvånad. Alltför många verkar i dag stå handfallna inför det mänskliga, just det som borde utgöra en grundpelare inte bara i samhället i stort, utan även i mottagandet av asylsökande och flyktingar.
Kanske är det här en följdriktig utveckling av ett samhälle som länge satsat på byråkrati och registrering. Med en övertro på administration har man komplicerat all handläggning. Skulle vi klarat flyktingmottagandet alls utan alla dessa volontärer som ju kan jobba utanför regelsystemen?
De privata aktörer som nu driver asylboenden fokuserar inte på det mänskliga. Ta bort möjligheten för dem att göra vinst och de försvinner lika snabbt som de dök upp. De köper billiga hus på landsbygden och ju fler madrasser de pressar in – desto mer pengar tjänar de. Asylsökande förvandlas till enheter i en lönsamhetskedja. Och blir det bråk så kallar man på polis. Ganska bekvämt, eftersom det här inte alls påverkar den egna budgeten.
Moderaterna vill begränsa välfärden för dem med tillfälliga uppehållstillstånd – men inte ta bort vinsterna. Det vill inte heller Socialdemokraterna. Ingen av dem ser vinsterna som ett bidrag från samhället. För dagens bidragssamhälle ser helt annorlunda ut än det som Alliansen förut skrämdes av. Det borde skrämma fler att penningen bestämmer än att någon med tillfälligt uppehållstillstånd får sjukpenning.
Kan vi ta ett steg tillbaka och i stället fråga oss varför polisen tycker att de måste kolla så det är ”lugnt och fint” på dessa boenden? Rikspolischefen tycker att människor bor länge under ganska besvärliga förhållanden, på ”små ytor där det blir bråk och oroligheter”.
Det är en klarsynt analys att asylboenden inte är anpassade efter de människor som ska leva där. De är anpassade efter ett krasst vinstintresse. Men känslor och andra mänskliga behov försvinner nu inte, även om de inte kommer med i kalkylerna. De ligger kvar där mellan stolarna och kanske ruvar de på en hämnd. Att ta hand om människor och förstå vad som rör sig bakom pannbenet är ett hantverk på väg ur tiden, i alla fall tas det inte längre med i någon budget.
Jag cyklar genom staden och slås ändå av hur mycket som fortfarande fungerar precis så som det alltid har gjort. Ett ögonkast från en bilist räcker för att jag ska känna mig trygg. Ofta går det så snabbt att vi inte ens intellektuellt registrerar de där signalerna vi ger varandra när vi möts. Små mellanmänskliga tricks som gör oss så mycket tryggare än någonsin fler poliser.
