”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?” frågar Åsa Linderborg i Aftonbladet (14/10) med spelad förvåning. Som om jag i min text i Dagens ETC (13/10) påstår att ingen får kritisera eller diskutera Alice Bah Kuhnke. Min kritik mot Linderborg och stora delar av mediernas bemötande av Bah Kuhnke handlade om hur man konsekvent ifrågasatt hennes erfarenhet och kompetens genom att såväl förlöjliga henne som genom att ställa omöjliga frågor.

Ett illvilligt bemötande som skiljt sig avsevärt från de andra nytillsatta ministrarna och som syftar till att avpolitisera henne. Det sker på en rad olika sätt, exemplen är stora som små men tillsammans blir de en obehaglig återspegling av hur ett sexistiskt samhälle behandlar en kvinnlig minister därefter.

Linderborg själv utbrast som sagt att hon trodde tillsättningen av Bah Kuhnke var ”ett skämt”. Att det var en förvånande och otippad utnämning håller jag med om. Men just ordvalet att det skulle vara ”ett skämt” indikerar att utnämningen inte går att ta på allvar. Åtminstone inte för Linderborg.

Varför det skulle vara ett skämt att någon med den breda kompetensen från en rad olika områden som Bah Kuhnke blir kultur- och demokratiminister förstår jag faktiskt inte. Det finns många exempel i historien där regeringar tillsatt betydligt mer malplacerade ministrar som varken haft intresse eller erfarenhet från det område de blivit ministrar för. Ibland har det ändå funkat förvånansvärt bra, ibland har det varit mindre lyckat.

Men att avkräva Bah Kuhnke på svar om specifika frågor som till exemepel tv-licensen efter bara två dagar på ministerposten är bara illvilligt. Precis som de val av bilder som medierna tagit fram på Alice Bah Kuhnke. Linderborg skriver att det inte fanns andra bilder på Alice Bah Kuhnke och att de helt enkelt därför var tvungna att välja just de tjugo år gamla bilderna på henne som programledare för Disneyklubben. En snabb bildgoogling visar dock hur många bilder som helst av Alice Bah Kuhnke genom åren där hon ser betydligt mer seriös och vuxen ut än som just programledare för Disneyklubben.

Och apropå kroppsfixeringen så kan den som läser Natalia Kazmierskas krönika själv se att droppandet av barnprogrammet ”100 kg godis” inte har något med texten i övrigt att göra. Jag må som sagt vara överkänslig och paranoid (jag hoppas det) men eftersom det inte är första gången Kazmierska skriver om kvinnors vikt på ett nedsättande sätt så reagerar jag. Det är dessutom en klassisk härskarstrategi som har en lång och trist historia.

Så sent som i maj skrev moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson på Twitter om en bild på miljöpartisterna Isabella Lövin och Åsa Romson: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemåttet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en hel del annat.” Den sortens kommentarer drabbar helt enkelt aldrig manliga politiker, trots att flera av dem har och genom åren har haft ohälsosamma kulmagar och allmänna viktproblem. Villkoren, kraven och bemötandet för kvinnliga politiker och makthavare är fundamentalt annorlunda än för männen. Om du dessutom har en mörkare hudfärg kommer lukten av rasistisk särbehandling alltid ligga tung ovanpå all den andra skiten.

Vi har alla ett val och ett ansvar här, inte minst om du är journalist. Antingen låtsas vi inte se vad som händer. Att ordvalen, skriverierna och bilderna bara är enskilda, slumpmässiga uttryck (du får väl tåla lite skoj?) som varken betyder något eller får några konsekvenser. Eller så ser vi helheten och historien som den är sprungen ur och så bestämmer vi oss för att motverka den typen av sexistisk och rasistisk struktur.