BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jag var yngre och Bowie var som hetast var jag rätt kall. Jag lyssnade på albumet Aladdin Sane när det kom ut 1973 men det gav mig ingenting. Först långt senare blev jag intresserad. Det beror inte bara på mig. Bowie var väldigt ojämn. När jag nu lyssnar på de tidigare albumen är det bara någon låt här och där som är bra. De senare albumen är bättre. Scary monsters är min favorit. Det albumet innehåller inte en enda svag punkt.
Med Leonard Cohen är det helt annorlunda. Från första gången jag hörde låten Suzanne någon gång i slutet på 1960-talet så har han varit med mig. Även om jag nu gillar mycket av David Bowie så finns där en viss distans. Så är det inte med Leonard Cohen. Han har ända från början talat direkt till mig. Även om det ibland har handlat om religiösa grubblerier, scientologi och droger har han känts angelägen och nära. Alla hans album är bra. Nästan alla hans låtar är bra. Studioalbumen Dear Heather, Old ideas och Popular problems innebär en obetydlig svacka. Men annars … Skulle jag tvingas att rekommendera ett enda av hans album så får det bli I’m your man som bland annat innehåller den råpolitiska låten First we take Manhattan.
Claes och jag jobbade ideellt med det alternativa julfirandet på Huset i Örebro. Det kan väl ha varit 1971. Detta julfirande skulle få lite uppmärksamhet i riksradion i något program där det ingick att de som blev intervjuade också fick önska en låt. Vi diskuterade vårt val länge. Vi var snabbt överens om att det måste vara något av Cohen men skulle det bli Birds on a wire eller Marianne. Jag tror att det blev Birds on a wire – Claes hade ett lite laddat förhållande till Marianne.
Nu är dessa följeslagare genom livet döda. Båda visste att de skulle dö och deras sista album är präglade av detta. Hemma spelar vi dessa sista skivor mycket och min fru kallar dem dödsmässor. Det ligger mycket i det. I låten Lazarus på Bowies Darkstar heter det: ”Look up here, I’m in heaven (…) Ain’t that just like me”. Och Cohen sjunger på You want it darker: ”I’m leaving the table I’m out of the game”.
Både Bowie och Cohen levde stora delar av sina liv i strålkastarljuset och var uppenbart medvetna om att deras publik såg deras privatliv som en förlängning av deras konst. Detta, att en artist eller en konstnär och dennes verk är en helhet, en enda berättelse, är ett gammalt fenomen. Bowie och Cohen insåg det även om Bowie kanske gjorde mer av det med sina olika alias, utstuderade kläder och teatrala shower. Men kanske var det lika mycket en självklarhet för Cohen som för Bowie att skriva in sin egen död i berättelsen.
Deras död skiljer sig ändå åt. Jag har intrycket att Bowie gärna hade stannat kvar på scenen. Kanske för evigt. Det skulle inte förvåna mig om han fortsätter att tala till oss från andra sidan av graven. Det kan dyka upp outgivna låtar – kanske hela album. Färdigputsade och välproducerade. Och han kanske kommer att uppträda som hologram. Det skulle vara rätt typiskt Bowie. Om tekniken varit färdigutvecklad kunde han säkert ha blivit en av de första att ladda ner sina samlade hjärnimpulser i en dator för att kunna leva vidare i cyberspace.
Sådant intresserade så vitt jag vet inte Cohen. Han kanske inte precis ville dö men det framstod ändå som om han längtade efter att få avsluta sin karriär. Att han gjorde en sen comeback var ju inte alldeles frivilligt. Jag har svårt att tänka mig Cohen som hologram. Det skulle förvåna mig mycket om det finns något outgivet material av någon högre klass. Men man kan ju hoppas.
