1992 läste jag en krönika i Ung vänsters magasin Röd press. Hasse Alfredson, vid tiden också Skansenchef, hade designat den svenska montern till världsutställningen i Sevilla. Utställningen var kontroversiell eftersom den uppmärksammade 500-årsjubileet av Columbus ”upptäckt” av ”Amerika” – ett halvt millenium av folkmord, slavhandel och imperialism.

I Röd press raljerade krönikören över Alfredsons uppdrag som monterdesigner och djurparkschef: ”Kan man förtrycka djur så kan man förtrycka människor.” Fortfarande tjugotre år senare är det det dummaste jag nånsin läst.

1992 hade Hasse Alfredson gjort mer för världens förtryckta än hela Ung vänster sammantaget. Man kunde absolut ha synpunkter på den där utställningen, och för den delen på Skansens djurhållning, men det överskuggade fortfarande inte allt Alfredson gjort för Amnesty, antirasismen, antikärnkraftsfrågan och det svenska välmåendet. En livsinsats för spridandet av vällust reducerades till en enda jätteplump i protokollet.

Men även om det nu var det mest debila jag tagit del av så gick jag inte ut och ryade om bojkott av Röd press. Jag startade inga motsvarande Twitterdrev (vilket dåförtiden var att starta en namninsamling) där jag krävde krönikörens avgång, en ursäkt från chefredaktören och en varningstext på tidningsomslagen. Jag gjorde en notering – ”idiot!” – i hjärnbarken och bestämde mig för att ha kött på benen innan jag själv kallade humanister förtryckare.

I samma veva fick jag en aha-upplevelse genom det välbekanta magasinet ETC (2/91). Jonas Almqvist analyserade filmen The Commitments och pekade på att filmens marginaliserade Dublinbor, som får självrespekt genom Soulen, visar sig vara ingenting utan sin despotiske manager. Almqvist menade att det var ”en förutsägbar historia med tvivelaktig moral” – MEN ”en bra film” med ”bra rollbesättning, bra miljöer och bra repliker”. Det fanns ingen motsättning! Och fanns den så gjorde det bara filmen intressantare.

Den artikeln var en ögonöppnare för mig. Någonting kunde vara bra OCH moraliskt tvivelaktigt. Jag förklarade lyriskt min insikt för en politiskt engagerad väninna, som satt tyst en stund innan hon förklarade att hon dädanefter skulle hata The Commitments.

Där skar det sig mellan oss, och mer än så: där skar det sig mellan mig och den politiserade kultursynen. Jag har sen dess vägrat att gå med på att kultur automatiskt ska förkastas för dess politiska tendens. Det har blivit många strider mot många väderkvarnar under de decennier som gått.

Det har sagts förut, men vi lever i en tid då alltfler verkar efterfråga en politiskt korrigerad kultur med klanderfria kulturutövare. Vid universiteten vill studenter förse litteraturlistorna med triggervarningar så att de är förberedda på att där kanske kommer att stå något kontroversiellt, något de inte håller med om, något de rentav måste diskutera. Artister avkrävs en privatmoral som Jesus svårligen skulle leva upp till, dessutom blandas konstnären och konstverket ofta försåtligt samman. Uttrycker sig Karl-Ove Knausgård sexistiskt är hans verk sexistiska och ska oreserverat stämplas som sådana. 

Att göra en politisk analys av ett verk är en sak, att därför döma ut det en annan. Jag vill inte ha en felfri kultur och knappt ens en felfri mänsklighet. Visst önskar jag att det hade funnits mindre ondska, mindre hat och färre stadsjeepar, men så länge människor ägnar sig åt dylikt vill jag se det skildrat som det är och inte som det borde vara. Och så länge människor ägnar sig åt att göra goda saker så vill jag inte se dem avfärdade om de någon gång inte gör det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.