Det är den första torsdagen i januari och vi famlar efter varandras händer. Vintern känns redan för lång. Skulle behövt köpa en tröja, säger du. Okej, säger jag. Sedan finner vi oss själva i ett plötsligt köprus. Och den här, säger jag. Och den här, säger du. Vi skrattar, känner oss nästan... lyckliga.
Tre dagar senare skriver tidningen om den stora husvisningshelg som varit. ”Läget är fint men bara ett badrum räcker inte”, säger en av besökarna. ”Ligger för tätt inpå grannhuset”, säger en annan. ”Det vore härligt med ett hus med något lite extra – kanske en pool.”
Minns de upprörda rösterna efter Nina Björks krönika om skitdrömmar för några år sedan. Var och varannan reporter skulle in i hennes hem för att se ifall hon var bokstavlig när hon dissade inredningsvurm och eviga renoveringar. Varför ska vi inte få njuta av våra liv? blev kontentan i den sårade offensiven.
Kapitalismen förutsätter begärsmentaliteten, skriver Karin Johannisson i boken Melankoliska rum. Under 1800-talet stängdes kvinnan in i den privata sfären, men också mannen kände sig kvävd av den borgerliga konventionen. Meningskänslan eggades av begäret till ting. Konsumismen var en tillåten och hanterbar form för känslovärlden. Kvinnan som handlade kände sig fri, som ett subjekt. I Sireners sång skriver Nina Björk att vi inte köper för att mätta ett klart definierat behov, utan för att mata en diffus känsla av någonting annat. De produkter vi köper måste därför hela tiden bytas ut.
I en kolumn i Morgonbris 1924 skriver signaturen Daphne: ”Det är ett egendomligt faktum, att ju bättre ekonomiskt organiserad en nation är, desto starkare är könsbetoningen med åtföljande onda. Ett sådant är massproduktionen av lyxsaker. Varje ombyte som en människa begär i fråga om lyx, tillspetsar kampen för tillvaron för miljoner andra människor /.../ Därför att maskiner tillverkar myriader ting, tro vi att för de få dussin ting som äro nödvändiga för vårt liv, vi behöva en myriad att välja på.” Hon vill att tidningarna slutar med sina hetsande modekrönikor och hon sätter ett stort hopp till kvinnornas nyvunna rösträtt, att de äntligen ska kunna göra det som männen inte förmått: minska motsättningen mellan rika och fattiga, lyckliga och olyckliga.
På 60-talet samtalar några unga Sandvikenkvinnor om liv, pengar och ideal i en artikel. ”Tänk bara på skönhetsmedel”, säger en av dem, ”de kostar minsann slantar.” När en av de andra invänder att sådana använder hon inga blir hon ivrigt ifrågasatt, varpå hon svarar att hon har roligt på sitt sätt. ”Felet”, resonerar hon, ”kanske är att vi i vår tid bara tänker i materiellt. Har man glömt bort människan? Trygghet vill vi ha. Men överflödet måste användas på rätt sätt.” En av kamraterna konstaterar glatt att det är roligt med människor som tänker annorlunda.
Att ifrågasätta konsumtionsdrömmar är inte att ifrågasätta behovet av lycka, skönhet och njutning. De behoven förenar oss. I konsumtionens starka känslor hittar vi frågor, inte svar.
