Jag påmindes om detta när jag i förra veckan hörde en omsorgsanställd kvinna beskriva sitt jobb. På Caroles schema från arbetsgivaren står tre halvtimmesbesök (!) per timma. Företaget tar inte hänsyn till den tid det tar att transportera sig mellan brukare och betalar henne heller inte för den, vilket innebär att hon tjänar under minimilönen. Under de få minuter hon tillbringar hos varje brukare kan hon behöva hjälpa dem att komma ur sängen, hjälpa dem på toaletten, tvätta dem, klä på dem, göra frukost och dela ut medicin. Om hon någonsin får lite tid över, berättade hon i BBC-programmet You and Yours, tillbringar hon den med sina brukare. För några av dem är hon den enda människa de träffar den dagen.
Finns det svårare och mer värdefullt arbete? Ändå betalas hon med kritik och förolämpningar, såväl som småslantar. Familjemedlemmar skriker på henne för att hon kommer sent och inte tillbringar tillräckligt mycket tid med varje brukare. Sedan klandras hon av företaget för de klagomål det får. Hennes yrke attackeras i media, då de problem som skapas av företagsmodellen skylls på de anställda. ”Jag älskar att gå hem till folk, jag älskar att hjälpa dem, men den ständiga kritiken är deprimerande. Det känns som att jag alltid gör fel”, säger hon.
Hon är inte ensam om sina erfarenheter. En rapport av tankesmedjan Resolution Foundation avslöjar att två tredjedelar av brittisk vårdpersonal tjänar mindre än existensminimum. Tio procent, bland dem Carole, betalas – i strid mot lagen– under minimilönen. Detta missförhållande är inte begränsat till Storbritannien. I USA betalas 27 procent av vårdpersonalen som gör hembesök mindre än den lagstadgade miniminivån.
Låt oss föreställa oss hur de som äger eller driver de här företagen lever. Vi kan bara föreställa oss det, för på goda grunder så avslöjades inte de riktiga namnen på vare sig den omsorgsanställda kvinnan eller det företag hon arbetar för. Ju fler kostnader de drar ned på och ju fler rationaliseringar de gör, desto lönsammare blir deras företag. Med andra ord: ju mindre de bryr sig, desto bättre går det för dem. Den perfekta vd:n, ur aktieägarnas synvinkel, är en fullfjädrad sociopat.
Sådana människor kommer snart att bli väldigt rika. De kommer att lovordas av regeringen som välståndsskapare. Om de donerar tillräckligt mycket pengar till partikassorna har de stor chans att bli så kallade ärftliga pärer och få arvsrätt till en plats i överhuset. Översvallande medieporträtt kommer att berömma deras djärvhet och entreprenörssinne.
De kommer att skaffa en bred investeringsportfölj, kanske med några fastigheter, så att de – även om de slutar att utföra något som ens påminner om arbete – kan fortsätta att leva på det arbete som utförs av människor som Carole, medan dessa kämpar för att betala sina ockerhyror. Deras ättlingar, kanske under flera generationer framåt, kommer aldrig att behöva ta jobb av det slag som Carole har.
De anställda inom vård och omsorg fungerar som en mänsklig vävstol. De far som skottspolar från hem till hem och flätar ihop samhällsväven, medan många av deras arbetsgivare och aktieägare, samt regeringsministrar, skoningslöst revar upp den genom nedskärningar, outsourcing och avregleringar – allt för att öka vinsterna.
Det spelar ingen roll hur många gånger myten om meritokrati avslöjas. Den fortsätter att dyka upp, som ni kan se i den pågående valkampanjen i Storbritannien. Hur skulle regeringen annars kunna rättfärdiga förbluffande ojämlikhet?
En av de mest smärtsamma läxorna man lär sig som ung vuxen är att fel egenskaper lönar sig. Vi hyllar originalitet och mod, men de som når toppen är ofta konformister och sykofanter. Vi får lära oss att fiffel inte lönar sig, men trots det styrs landet av småsvindlare. En studie med brittiska företagsledare och vd:ar visade att de, på vissa indikatorer på psykopati fick högre poäng än patienter som diagnostiserats med psykopatiska personlighetsstörningar på mentalsjukhuset Broadmoor.
Om man besitter den mest oumbärliga förmågan – att armbåga sig upp till toppen – är inkompetens på andra områden inget hinder. Hewlett-Packards tidigare vd, Carly Fiorina, hamnar ofta högt på listor över USA:s värsta chefer; en rejäl bedrift med tanke på konkurrensen. Hon avskedade 30 000 anställda i effektivitetens namn, men tittade på när företagets aktiekurs halverades. Moral och kommunikation blev så dåliga att hon buades ut vid företagsmöten. Hon tvingades gå med ett avgångsvederlag på 42 miljoner dollar. Var gör hon nu? Hon ska just lansera sin kampanj som presidentkandidat för det republikanska partiet där hon, tydligen, anses vara en betydande utmanare. Det är Mitt Romney-historien, ännu en gång.
På universitetet såg jag med fasa hur mina ambitiösa vänners storslagna planer avvecklades.
Det tog dem ungefär en minut på bolagens rekryteringsmässa att inse att de yrken de tänkt sig – jobba för Oxfam, bli fotograf, försvara livet på jorden – betalade ungefär en femtiondedel av vad de kunde tjäna i finans- och bankvärlden. De svor alla på att de skulle tjäna pengar i två-tre år, men sedan hoppa av för att följa sina drömmar. Ingen av dem gjorde det. De anpassade snart sin moral efter sina omständigheter. En av dem, en uppviglare som ville nationalisera bankerna och krossa kapitalismen, kastade sig först in i bankvärlden, sedan i politiken. Claire Perry är nu minister i det konservativa partiets regering. Ge vika en gång, i början av din karriär, och de håller kvar dig resten av livet. Världen fördärvas av begåvade unga människor som gör till synes förnuftiga val.
Det omvända förhållandet gäller inte alltid. Det finns gott om meningslösa, dåligt betalda jobb och några få nyttiga, välbetalda yrken. Men kirurgerna och filmregissörerna är betydligt färre än bolagsjuristerna, lobbyisterna, reklammakarna, ledningskonsulterna, finansmännen och de parasiterande cheferna som förbrukar den nytta deras anställda tillhandahåller. När nu lönegapet vidgas – brittiska vd:ar tjänade 60 gånger så mycket som den genomsnittlige arbetaren på 1990-talet och 180 gånger så mycket i dag – och onyttighetsproportionen skjuter i höjden, föreslår jag ett namn på detta fenomen: klepto-avlöning.
De här stölderna kommer inte att upphöra utan ett kraftfullt ingripande från regeringshåll: en omfördelning av löner genom övre proportionsgränser och ökad beskattning. Detta kommer dock inte att hända förrän vi utmanar rättfärdigandets infrastruktur, så omsorgsfullt uppbyggd av politiker och media. Våra liv fördärvas inte av de ovärdigt fattiga utan av de ovärdigt rika.
