Det finns en konstig föreställning om att alla är medelklass nu för tiden, men enligt SCB är kategorin: ”undersköterska, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende” stadigt Sveriges allra största yrkeskategori. Den består av 92 procent kvinnor. Typ alla kvinnodominerade arbetaryrken har de senaste decenniernas allt hårdare exploatering gemensamt; bakom snack om effektiviseringar och rationalisering har nedskärningar gjorts och aktivt klasskrig bedrivits. För en jävligt stor grupp kvinnor har arbetet blivit tyngre. Det är inte vetenskapligt bevisat än, men det är väl knappast en crazy teori att det kan förklara att delar av gruppen dör allt yngre. För henne betyder höjd pensionsålder att hon ska jobba en större del av sitt allt kortare liv.

På många sätt är kvinnors liv idag mer klass- än könspräglat. Men den som tar det som att könsordningen tappar betydelse är antingen idiot eller antifeminist. Snarare är det tvärtom: det råare klassamhället öppnar för ytterligare könad exploatering och de vinster som en del kvinnor gjort handlar snarare om stärkt klassposition än om några feministiska positionsflyttar. Det talar sitt tydliga språk om kvinnoföraktet i vårt samhälle att vi alla är beroende av dem med de allra sämsta villkoren. Hon ska bara serva, utan att få nånting tillbaka. Vara hela Sveriges extrafru.

I den tilltagande hierarkiseringen trycks arbetarkvinnan djupare ner i botten. Hon betalar priset för det som inte längre får kosta, som städning eller funktionshinder-, barn- och äldreomsorg. Gruppen kvinnor glider genom sina olika livsvillkor allt längre ifrån varandra. Så splittrar klassamhället kvinnokollektivet samtidigt som vi alltjämt ligger under i löntagarligan. Det säger oss att den feminism som inte börjar på botten aldrig kommer lyckas med nån verklig samhällsförändring, för just – kvinnor som grupp, och att den klasskamp som inte sätter feminismen i fronten är fake. Det betyder att alla jämställdhetspolitiska framgångar måste vägas mot situationen för dem av oss som sliter hårdast. Då är de försämrade livsvillkoren för arbetarkvinnan lika med feministisk förlust och tillbakagång.

Hon arbetar tidiga mornar, kvällar, helger, har beredskap och går delade turer. Vet du ens vad det sista är? Sinnessjukt I tell you! Hon knegar först några timmar på morgonen, sen har hon ett obetalt hål på fyra, fem timmar, för att sedan jobba några timmar till på kvällen. Det ger inte mer cash än ett vanligt pass, men tar ändå upp precis hela dagen. Som svar på krav om heltid fick hon detta! Den här skiten! För barnen betyder det att mamma inte finns där, varken när de vaknar eller somnar. Rätten till deltid för småbarnsföräldrar gäller bara dem som själva kan bekosta den. I barnomsorgsappar och schemaprogram lägger hon ett evighetspussel. Pussla, pussla, pussla men aldrig för att gå iland, utan bara för att slippa sjunka. Hon och jag, vi trampar alltid vatten och har aldrig pusslat färdigt.

När en del kvinnors pussel mest handlar om att rodda karriären, köksrenoveringen, nannyn, städerskan och skatteavdragen lägger hon ett helt annat. Ett där själva livsbiten rationaliserats bort. Hon lägger bit för bit för att kunna vara så medgörlig och tänjbar som det bara är möjligt. Hon jobbar på osäkra anställningar, vikariat och visstider, på skift eller schema. För henne finns inga lånelöften och skilsmässa är inte att tänka på med hemlöshet runt hörnet. För henne finns inget ”jobba hemifrån” eller ”gå ut och luncha”. Hon har minutmätning och måltidsuppehåll.

Högern tjötar om vikten av ett flexibelt arbetsliv, men i verkligheten är det hon, arbetarkvinnan, som är så jävla flexibel att gummi framstår som armeringsjärn. En lady jag mötte en gång beskrev sin tillvaro som GB-gubbens: fjättrad i en betongsockel böjde hon sig leende över från sida till sida, puttad av lönearbetets moderna villkor som är utmattning, sjukskrivning och utförsäkring. I ständig gungning på väg ingenstans. Utan kontroll på samma plats. Hon pusslar flexibilitetspusslet, och utan arbetarkvinnan sjunker vi alla.