Efter att ha sett Uje Brandelius lysande soloshow ”Spring, Uje, spring” har jag återfunnit mina tonårsidoler Doktor Kosmos, bandet där han sjöng och skrev texter under 20 år. Lyssningen väcker minnen av många slag. Första skivans low fi-hit ”Seriöst är värdelöst” får mig till exempel att komma ihåg hur jag hamnade i bråk om den med sångerskan i ett band på gymnasiet. Vi satt på mina pärons uteplats och väste åt varandra tills basisten kom till undsättning som medlare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bråket gällde inte huruvida det var en amazing låt, det tyckte vi båda, utan hur texten skulle tolkas. I första versen sjunger Uje att han varit på teater och sett en värdelös pjäs full av värdelösa skådisar som trodde de var viktiga men inte var det. ”Dom var bara töntiga” konstaterar textjaget med typiskt perfekt fångat talspråk, ”sämst i världen”. I andra versen är han på galleri och hör två besökare prata om spännande linjer, ”men då fick dom stryk av mig, hahahaha”. I refrängerna ropar bandet i kör: ”Seriöst är värdelöst / Seriöst är värdelöst / Seriöst är värdelöst / Seriöst är värdelöst”.
Men var det ironi eller allvar? Skojade Doktor Kosmos på de bildningsfientligas eller de fisförnämas bekostnad? Jag var övertygad om det förra och hon om det senare. På ytan tjafsade vi om vårt favoritbands stöd men den djupa konflikten gällde sakfrågan: Är seriöst värdelöst?
Vi blev sams den där gången och tog aldrig upp ämnet igen. Men ute i världen har konflikten knappast svalnat. Tvärtom känns spänningarna mellan folk och elit och mellan förnyelse och tradition smärtsammare än någonsin. Kanoniserad finkultur angrips lika bra från höger som från vänster, lika ofta av normkritiker som populister. Väljare från Fi och SD är oeniga om det mesta men möts från varsitt håll i åsikten att Gunnar Ekelöf är överskattad.
Naturligtvis har de rätt. Lika rätt som min debattmotståndare där på altanen för 15 år sedan. Västerländsk kanon suger. Den är lika diversifierad som en show med Juvenalorden. Dessutom tillhör finkulturen per definition de besuttna. En inlärd känslighet för tillkrånglade uttryck har alltid ingått bland strategierna med vilka härskarklassen berättigar sina privilegier och utestänger andra. ”Vi som lärt oss uppskatta sträva rödviner och balett”. Det är klart som dagen.
Men hade inte jag också lite rätt? Gör ovanstånde verkligen varje försök att prata om intellektuell kvalitet till en maktdemonstration? Är det enbart snobberi att påstå att det finns mer att hämta hos Judith Butler än på random blogg? Att Jane Austen borrar djupare i existensen än E-type?
Och oaktat deras läsvärde: Finns det inte en poäng med att klassikerna låter oss förstå våra rötter? Det tror jag. En samtida radikal som nämnda Butler vore otänkbar utanför sin tradition, utan Foucault och Marx. De är i sin tur otänkbara utan Hegel och Platon. Sådär håller det på. Att förneka sin unkna historia blir därför meningslöst av samma skäl som det är meningslöst att förneka sin familj. Hur jobbiga de än är så är du en av dem.
Därmed riskerar bildningsföraktet att förflacka även motståndet. I Doktor Kosmos tredje vers: ”En kille med brillor sa till mig: / All konst är reklam för borgerligheten. / Jag sa: Visserligen har du rätt / men jag undrar: / Vilken fin skola har du gått i / för att lära dig så fina citat? / Sen slog jag ihjäl han. / Han var värdelös.”
