Så skrev Nina Björk i ”Under det rosa täcket”.

Hon argumenterar i kultklassikern för en feminism som kämpar mot ”naturliga och fasta könsidentiteter”. Kroppen är en materiell realitet, identiteten ska dock inte behöva formas utefter föreställningar om ”kvinnligt” och ”manligt”.

Den här ingången har präglat feministiska rörelser och teoribildningar sedan boken kom ut 1996. Men de senaste åren har något hänt med den allmänna uppfattningen om kön, både inom och utom feminismen.

Kajsa Ekis Ekman exemplifierar detta i sin bok, ”Om könets existens”, med Vårdguidens definition av kön (från 2019): ”Vad som avgör vilket kön du har är dock inte kroppen eller vad som står i ditt pass: det är vad du själv känner som spelar roll.”

Idag ser formuleringen lite annorlunda ut, men synsättet är i princip detsamma: ”Om det känns som att din kropp, din könsidentitet, ditt könsuttryck, ditt språkliga kön och ditt juridiska kön stämmer överens med varandra kanske du är en cisperson. Ordet cis betyder ’på samma sida’.”

Att befinna sig ”på samma sida” i könsklustret innebär alltså att kropp och könsidentitet hänger ihop, vilket den tredje vågens feminister alltid har kämpat emot. Det är här konflikt uppstår mellan vissa feminister och vissa transaktivister.

”Kön är för oss ett komplext begrepp som mycket förenklat kan sägas bestå av fyra olika faktorer”, skriver tre transfeministiska debattörer som svar på Ekis Ekmans artikel ”Könet i knoppen”, i Aftonbladet 2018. Dessa fyra faktorer är: juridiskt kön, biologiskt kön (vilket forskningen kommit fram till är mindre binärt än vi trott, enligt debattörerna), socialt kön och en själv-definierad könsidentitet.

”Könsidentiteten är central i transkampen”, fortsätter debattörerna. ”Om transpersoner kategoriseras utifrån våra biologiska kön /.../ förlorar vi rätten att byta juridiskt kön, rätten till könsbekräftande vård, rätten att omtalas med de namn och pronomen vi känner oss bekväma med och rätten att få gå på den toalett där vi är trygga och bekräftade utifrån vår könsidentitet.”

Ja, här finns saker kvar att diskutera, men så kommer en anmärkningsvärd passage, där transfeministerna menar att oenighet om transrörelsens åsikt ”att könsidentitet existerar som separat faktor inom kön” innebär ett ifrågasättande av ”vår existens och våra mänskliga rättigheter”.

Men, om avvikande åsikter från ”transrörelsens” ståndpunkt innebär ett ifrågasättande av mänskliga rättigheter, betyder väl det i praktiken att fortsatt diskussion undanbedes? Uttalandet står undertecknarna för och uppfattningen delas inte av alla i transrörelsen, det är viktigt att påpeka. Men återigen ser vi hur idén om en inre könsidentitet utgör grund för konflikt.

Det finns även ett transsexuellt perspektiv i frågan. En person med manskropp kan ha en kvinnas hjärna, lyder teorin från detta håll, och dysforin som uppstår av denna miss-matchning utgör grund för behovet att genomgå könsbekräftande kirurgi och hormonbehandling.

Det finns dock inga studier som styrker att transsexuella har ”det motsatta könets hjärna”, däremot studier som visar på motsatsen. Det behöver inte betyda att vetenskapen aldrig kan bevisa tesen, bevisbördan ligger dock på de som stöder den. Efter hormonbehandling påverkas vissa delar av hjärnan.

Sedan har vi såklart även de konservativa i debatten. Till skillnad från feministerna anser dessa att kroppslig könstillhörighet hänger samman med hjärnan, helt eller delvis. Biologister, med andra ord, vilket förespråkare för den feministiska ingången felaktigt anklagas för att vara. Feministerna vill avskaffa idén om könets essens bortom kroppslig realitet, medan biologisterna anser att essensen existerar, ”du är vad du föds som”.

Transpersoner har rätt att leva och verka på precis samma villkor som alla andra. Vårt överskridande, eller deltagande i genusmaskeraden, ska ingen ha en åsikt om. Det jag inte är lika övertygad om, längre, är ifall idén om ett inre kön verkligen är utvecklingen vi längtat efter.

Är tanken om att könet varken ska behöva bekräfta eller motbekräfta individen verkligen så provocerande?