När jag gick i mellanstadiet fick jag en rejäl dos av ångest inför vart världen var på väg. Min tre år äldre storasyster, som var min idol och den smartaste jag kände, sa att det var oansvarigt att låta fler barn växa upp i en värld som mänskligheten inte tog ansvar för. Hon förklarade att majoriteten av alla var idioter som såg på medan allt gick åt helvete och att det var för få som kämpade för något bra här i världen. Min syster var väl en ovanligt bekymrad tonåring, men det här var också under 90-talets deppigaste år, när föräldrar pratade om ”dåliga tider” och rasisters klädstil var populär i skolan. När 90-talet och rasistmodet var förbi avtog min ångest en aning. Jag trodde inte att det någonsin skulle kunna bli så illa igen. Men det blev värre.

I skrivande stund betraktar jag ett valresultat som inte bara visar på en ökad och normaliserad rasism i vårt land, utan framförallt och ännu värre, en förödande likgiltighet inför det. Hälften av alla röstberättigade struntar i att rösta, i ett val som direkt påverkar vilka som får makt över oss genom att representera vårt land i EU-parlamentet. Oavsett vad en har för tilltro till EU som projekt, så är det en makt som är reell. Efter alla kampanjer om rasisters och fascisters framväxt i europeiska kristider, hur kan varannan svensk inte rösta?

Det får mig att tänka på den dagen. Jag tänker på det vi systrar sa till varandra och inser att vi hade en politisk diskussion utan att jag visste om det. Jag inser också att min syster var den enda jag hade sådana samtal med, ingen av mina kompisar gav uttryck för en sådan oro. Kanske för att alla mina barndomsvänner var vita. Kanske för att de aldrig upplevde hotet på samma sätt, för det var aldrig riktat mot dem. Jag tänker på det här när jag försöker förstå de 51 tysta procenten, vad krävs för att de ska höja sina röster? Är det folk som är tysta så länge de själva inte är föremål för hotet? Det finns en återkommande känsla av ensamhet, som jag och min syster hade som barn och som följt med genom livet. Det är en känsla jag fått på arbetsplatser, i skolmiljöer och i sociala sammanhang bland vita personer. När det pratas om rasism, Sverigedemokrater och våldsamma nazister som vräker fram, kommer känslan av att de har mer distans till ångesten, hotet är inte lika påtagligt för den berör dem inte direkt.

Vid sådana tillfällen känner jag mig som det där barnet, som just insett hur ensamt det är i världen. Jag minns att jag fylldes av panik den dagen min syster förklarade för mig att världen i princip var ett brinnande helvete, att vi kanske inte borde skaffa egna barn när vi blir stora, för vi skulle aldrig kunna beskydda dem mot all skit. Det kändes som att vi tillhörde den sista generationen. Men den otroligt mörka bilden av mänskligheten min syster och ganska snart även jag hade, var mer än bara deprimerande, den hjälpte oss också att förstå allvaret i situationen. Vi hade de här samtalen för att vi var tvungna till det, för att vi kände av det hot som riktades mot oss, men också för att vi förstod att hemska saker sker för att människor låter dem ske. Och min syster lärde mig inte bara att världen var skit, hon lärde mig också att det var livsviktigt att kämpa för det som är bra. Alltid.

Vi växte upp och insåg att så länge vi själva tar ansvar för vad vi gör av vår värld så är det både relevant och viktigt med kommande generationer. Idag är jag en stolt och lycklig moster till min systers älskade barn, som jag vill beskydda mot världens alla sverigedemokrater och annat skräp. Jag ska göra allt jag kan för att det barnet ska slippa känna en ångest över var mänskligheten är på väg och slippa känna det hot som jag känner nu. Men jag kommer också förklara att så länge det finns något att kämpa för så måste vi fortsätta kämpa. Kampen fortsätter.