Åsa Gustafsson: Är du rädd?

Göteborgsposten sökte mig och frågade om jag ville vara med i enkät och svara på frågan "Är du rädd?" med anledning av våldet i Göteborg apropå det tragiska, fruktansvärda dubbelmordet förra veckan.

"Är du rädd?"

Det var lite brådskande och jag kände att det krävde ett längre tänk och ett längre svar än "nej" eller "ja", så jag tackade nej till att svara på frågan.

Men frågan hängde kvar. Hos mig. Hela långa bilresan till småländska ostkusten. Jag hör mig själv säga högt i bilen, någonstans mellan Mariannelund och Silverdalen: 

Ja, jag är rädd! Jag är rädd för folks rädsla och för att frågan GP ställer inte är en annan. Som den här till exempel:

Vad tror du är orsaken bakom skjutningarna och våldet? Vad är orsakerna bakom?

"Är du rädd?"

Samma typ av fråga cirkulerar i en något mindre krets, nämligen huset där jag bor. Jag har väl tidigare nämnt att det numera är en bostadsrättsförening, en nyligen ombildad sådan. Från hyresrätt till bostadsrätt över en natt på ett minst sagt konstigt och lagvidrigt sätt – men det är en annan historia och den kräver också ett längre tänk (för den nyfikne är ett företag inblandat som maskerat sig med ett clownnamn – typ Bozo). Men ändå.

Det var nyligen inbrott i ett par källarförråd och reaktionen på detta var under all värdighet. Konspirationsteorierna flödade fritt och anklagelserna likaså:

• kan det vara någon före detta hyresgäst eller liknande som fortfarande har nyckel till dörrar och tvättstuga? 
• är det någon av alla de hantverkare, som använt toaletten vid tvättstugan, som har kvar en nyckel? 
• eller har någon av dem kopierat en nyckel? Det känns otryggt att vistas i tvättstugan nu...

Och själv är jag mer rädd för mina grannars rädsla än att vistas i tvättstugan, där de eventuella tjuvarna kommit in. De går ju för fan inte in när någon är där. Det är ju bara att gå till sig själv. Om en själv varit tjuv. Då hade en ju inte gått in där någon redan är? 

Men mina grannars rädsla finns där hela tiden. Både när jag är där, tjuven är där och när jag inte är där. Jag blir galen! Jag vill skicka Henrik Schyffert på dem. Nu! Jag vill bli Henrik Schyffert! Spika upp en scen på våning fem och köra privatshow. Eller ännu värre, jag skriver en egen show, som blir så arg och så koncis och bra att SVT tvingas att spela in den och sedan pressa in den i medvetandet och det eventuella intellekt de har kvar. Om de nu betalar sin tv-licens ens (fast de tittar väl ändå, av ren snålhet, och rädsla för att missa något). Eller hur gör man för att förändra världen? Inte genom rädsla heller, eller? Vad jag menar är att rädsla förändrar inget, men att ta reda på varför rädsla uppstår – det kan förändra. Om inte en hel värld så åtminstone de som läser en enkät eller ser ett tv-program.

Rädsla skapar ångest, utanförskap och krig. Och trög mage.

Ja, så här blir det när jag funderar och tänker högt och lågt om rädsla och mina fördomar om människors fördomar. Och här tar utrymmet slut och tur är väl det.