Jag tillbringar rätt mycket tid på Facebook. Det är ett intresse, ett sätt att hålla kontakt med vänner och att hålla mig uppdaterad om allt möjligt. Där har jag nu börjat se något nytt. Och det är länkar till hus till salu och människor som hånar dem som bor där. Inget konstigt med att det säljs hus. Det gör folk hela tiden. Men syftet med att sprida dessa länkar är inte att sälja huset utan att håna människorna som bor där. Och det är det jag inte fattar.

Ni vet säkert hur det funkar. Mäklaren eller säljaren tar en massa bilder som läggs ut för att man som nyfiken köpare ska få ett hum om huset som säljs. Och ja, jag har sett hus där jag kanske inte har velat bo själv. Där man tydligt ser att kattlådan i badrummet inte är tömd. Där minimalism inte har varit honnörsordet vid inredningen och där tapeten är designad av någon som är kvar i en LSD-tripp från 70-talet.

Och det hånas. Länkarna skickas runt, delas och kommenteras. Och människor jag känner som hyggliga, sympatiska personer tar fullständigt heder och ära av de människor som bor i dessa hus. Om det var stolpskott så skulle jag förstå det. Puckon som har för vana lägga ut rasistiska, misogyna eller på andra sätt korkade inlägg. Men det är ju inte det. Det är kloka och rara människor som jag tycker om, som tar sig rätten att vara elaka mot fullständiga främlingar.

Jag ska snart sälja mitt hus. Det krossar mitt hjärta. Jag älskar mitt hus och jag älskar familjen som lever i det, även om familjen nu splittrats i två delar av en skilsmässa. Inget konstigt med det, det sker varje dag. Men för mig är det en sorg och en personlig tragedi. Att behöva lämna mitt hem, behöva fixa och fotografera för att andra ska vilja komma hit och titta och köpa.

Att då tänka sig att mitt hem vevas runt på Facebook och hånas av människor som inte känner mig. Att jävliga kommentarer om mig och min dåliga smak helt legitimt ska formuleras och uppmuntras och gillas… Det gör mig både förbannad och förkrossad att jag kommer att tvingas tänka även på det, mitt i sorgen att försöka få andra att vilja ha mitt hem som jag älskar.

Och jag kan inte ens komma på någon bra avslutning eller slutkläm på det här. Kanske bara detta: Jag ser en förskjutning i vår moral och tanke. När vi tillåter oss att håna främlingar, påhejade av våra vänner. Det är inte okej. Det är första stegen på väg till något annat, något större, i en tidsanda som skrämmer mig.

Ta inte de stegen, snälla.