Ordet hetero kommer som bekant från latin och betyder ”olika” eller ”skillnad”. Vilket kön vi har (tillsammans med klass och etniskt ursprung) har de senaste århundradena i väst kanske varit det som främst definierat oss som människor. Enligt den binära idén är vi antingen män eller kvinnor, och antas vara så diametralt olika att heterosexualitet har kommit att betyda just detta; att som kvinna dras till män, och vice versa. Det vill säga: det som främst skiljer mig från en annan människa, är att vi har olika kön. Men vi vet ju alla att det finns en massa parametrar som gör att vi skiljer oss från varandra. Kön kan vara en sådan parameter, men är inte den enda.
Därför tycker jag att det skulle vara intressant att utvidga begreppet heterosexuell och få det att närma sig den latinska betydelsen. Alltså att bli kär i eller sexuellt attraherad av personer som är riktigt jävla olika oss. Jag kan bjussa på mig själv som exempel. Min 98-procentiga heterosexuella identitet utgörs kanske inte främst av det faktum att jag gillar män, utan att jag verkligen inte dras till personer som är lika mig. Det finns därför få extroverta, blonda, krävande, musikaliska, psykoanalytiska journalister och koreografer med vit hy, bröst och Waldorfbakgrund i mitt relations-CV. Med andra ord: jag är en äkta hetero.
Ibland slår det mig när jag ser (hetero)par som har likadana kläder, intressen, klassbakgrund och fysiska drag att de snarare är homosexuella i sin läggning – förutsatt att vi även vidgar det begreppet och med homosexuell menar ”bli kär i eller sexuellt attraherad av personer som liknar dig”. Ordet hómos kommer från grekiskan och betyder ”samma”, så det stämmer ju väldigt bra.
När jag skriver det här minns jag plötsligt vad som hände med ett ex till mig. Han hade under tiden vi var ihop svårt att förstå det här med bisexualitet, som ju idag (kanske också ändras, vem vet?) betyder att man dras till människor oavsett kön. Givet mina 2 procent bisexualitet undrade han om jag alltid tänkte på tjejer när vi låg. Jag försökte flera gånger förklara att det inte är så det funkar, men det gick liksom inte in. Det ska även tilläggas att han var oerhörd narcissistiskt lagd och väldigt snygg.
Så en dag, många år senare, skrev han till mig och berättade att han hade haft sin första intima upplevelse med en annan man.
Han var väldigt ivrig att visa mig vem killen var, och när han skickade ett foto på honom fick jag en chock: killen han hånglat med var en kopia av honom själv!
Lite längre, men annars på pricken lik. Det var både intressant och lite skrämmande: det enda sättet för honom att utforska hur det var att dejta en kille var alltså att välja en kopia av sig själv. Det är liksom väldigt homo (enligt grekiskans betydelse) och oerhört narcissistiskt på samma gång!
Att vara hetero, enligt min utvidgade definition av begreppet, är dock inte alltid lätt. För det som är annorlunda och olikt en själv är inte bara sexigt och spännande, utan kan också vara jobbigt och utmanande. Majoriteten av alla bråk i kärleksrelationer handlar väl just om det – att den andra inte gör saker på det sätt vi själva gör (vilket underförstått är ”det bästa sättet”), att den inte fattar på samma sätt som vi fattar (det vill säga: inte fattar rätt) och så vidare. Det är en jävla kamp ibland.
Att vara en äkta hetero, oavsett vilket kön personen man blir kär i eller sexuellt attraherad av har, är alltså att stå ut med det annorlunda, det som skiljer andra från oss själva.
Och att stå ut med att både älska och hata det som är olikt, är svårare än vad man tror.
För övrigt: Är jag väldigt pepp på femte och sista säsongen av serien ”Insecure” (HBO). Så mycket rolig, smart och sexig tv att se fram emot.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
