Det har varit val igen. Det kan ha varit lätt att missa eftersom allt är väldigt mycket som vanligt; de rödgröna tjafsar med de blåa om vem som ska bestämma samtidigt som de bruna växer. Svensk inrikespolitik fortsätter alltså vara fantastiskt tråkig och substanslös med ett skriande behov av sakpolitiska debatter som kvävs under samtalet; vem har starkast regeringsunderlag? (Tydligen alla, enligt alla). Och precis som vanligt vill ingen samarbeta med de bruna fastän deras politik smugit sig in hos både regering och opposition. Och precis som vanligt vill ingen ens andas i samma rum som Jonas Sjöstedt, vänsterpartiledaren som blev så brutalt sol-och-vårad av Stefan Löfven i förra valet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag vet inte om det är så att feberdrömmen om det vänstervridna medielandskapet faktiskt stämmer eller om övriga partiledare gett upp till den grad att de längtar efter en socialistisk revolution. Något måste det vara som får samtliga att vilja gynna Vänsterpartiet till att växa mer än vad de redan gjort den 9 september. För något som också är precis som vanligt efter det här valet är en retorik från både partiledare och media som smäller ihop Vänsterpartiet med de bruna i facket ”extremistpartier”. Och sett till den närmsta historien finns det ju ett enkelt succérecept för att gynna ett politiskt parti i Sverige:
• isolera dem politiskt;
• kalla dem extremister;
• smyg samtidigt in delar av deras politik i er egen.
Tre enkla knep som de flesta vid det här laget känner till har gynnat de bruna blåsipporna något oerhört. Sedan förra mandatperioden verkar det även vara Vänsterpartiets tur; regeringen har (förutom att skaffa sig en småtotalitär air) smugit in halvsocialistiska reformer i politiken.
Även oppositionen har börjat bete sig lite småsossigt, Annie Lööf har ju till exempel kampanjat sig fram till att bli högerns nya mysmormor som till och med vågar säga ifrån så att folk hör mot tokrasism. Samtidigt har de flesta varit överens om att Vänsterpartiet ändå är ett extremt parti.
Det hela ramas in av en övervägande tystnad kring Vänsterpartiets framgångar både innan och efter detta val. Det är en fantastisk grogrund för att bli gynnad. Nu får tiden utvisa om Jonas och hans partikamrater är klipska nog att inse hur de måste agera runtomkring den här stämningen. Kommer de börja förneka inte bara att de är kommunister utan även införa en nolltolerans mot socialism? Kommer de samtidigt att genomföra diverse socialistiska skandaler på gräsrotsnivå ända upp till riksdagens plenisal? Kommer olika lokala företrädare skriva statusar som ”Leve socialismen, leve friheten! Göm en flykting redan idag!” för att sedan påstå att det där har absolut inte hänt? Kommer de jaga kapitalister med järnrör? Kommer någon partiföreträdare flytta till Venezuela i protest mot högeretablissemangets fake news om den tysta majoritetens längtan efter ett socialistiskt Sverige?
Kommer Jonas börja gnälla HÖGLJUTT över att han är isolerad och att media ignorerar partiets lagoma framgång? Kommer de börja bojkotta olika nyhetskanaler när de konsekvent glömmer bort att problematisera de växande klyftorna som en direkt följd av utförsäkringar, A-kassereformer och ständigt nya bidrag till höginkomsttagare? Kommer till och med Moderaterna att så småningom börja ifrågasätta ränteavdragen i ren föreställd panik över att Jonas Sjöstedt plötsligt har jättemycket makt (för han låter ju så mycket)?
Tiden kommer som sagt att få utvisa. Jag är bara glad över att svensk politik kanske har blivit spännande igen.
För övrigt hoppas jag egentligen mest på att Magdalena Ribbing ska återuppstå och ta över Sverige. Jag har släppt det här med ideologi och önskar mig mest bara hyfs och allmän moral.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
