Det är sällan jag ser raka linjer eller konsekvens i människor, världen eller universum över huvud taget. Inte ens tiden verkar ju vara straight. Det har hänt att jag tröstat mig med att tänka på den krökta rumtiden när jag sagt emot mig själv på ett möte eller textat snett på personalfestens barskylt. Eller när jag inte kan se ifall saker är raka.
En dam på tåget berättade att ett företag ville installera ledningar med laser i på hennes gata för att sprida cancer och övervaka folk i deras badrum. Nu var hon på väg till företagets huvudkontor för att konfrontera dem. Jag antog att det skulle dras fiber i området, och sa att det kanske inte var fullt så illa. Hon suckade tålmodigt och förklarade på vilket sätt allt från politiska kriser till eksem kunde kopplas till laserledningarna. Jag lyssnade förundrad. Det fanns faktiskt inga logiska motsägelser inom ramen för hennes eget resonemang. När vi klev av tåget kom hennes vårdare och mötte upp.
En annan gång var det föreläsning om verksamhetsutveckling. Det var egentligen samma sak där, resonemanget hängde ihop med sig självt men inte med särskilt mycket annat. En metod skulle skapa mervärde genom synergieffekter, genom en bilateral kommunikationsmodell skulle teamets dynamik accelereras. Hur och varför det skulle kopplas till marknaden och våran verksamhet fattade ingen, nån bad om exempel. Föreläsaren förklarade att metoden var så universell att det var vanskligt att lyfta ut enskilda situationer. Man måste i stället våga se till helheten. Ingen vårdare kom och hämtade snubben ifråga.
Ju större avståndet är till material och kroppar desto lättare är det att hålla en rak linje. Lättast är det i den totala teorin. I det antika verket ”Elementa” ställde Euklides upp axiom som skulle ligga till grund för en helt logisk matematik. Grundbegreppen definieras på ett avklarnat och underbart vackert sätt. En linje är en längd utan bredd, den är tvådimensionell och har ingen kropp. Dess ändar är punkter. En punkt är något som inte kan delas. När jag läser ”Elementa” är det som att allt blir helt stilla och samtidigt motståndslöst, det är en sådan befrielse att gå in i logik som är friktionsfri, det är som att sväva.
Till skillnad från i min verklighet där det mesta från relationer till infrastruktur bygger på skarvar, kompromisser, improviserade lösningar och silvertejp. Saker som sällan blev som det var tänkt, men som funkar ändå. Ground control to Major Tom. Jag återvänder till hemplaneten. Till gravitation, material och asymmetri. Målningen som ska hängas upp, någon som börjar bli trött i armarna och med högre röst upprepar frågan om det ÄR rakt eller? Jag svarar så gott jag kan: jag vet inte men det ser ut att funka.