Min första tanke skulle förmodligen vara att instagramma katastrofen. En bild på en släckt lampa. Skriva något välfunnet. Som fångar undergångsstämningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men om det är fråga om riktig undergång istället för bara undergångsstämning är jag helt värdelös. Vad behöver man när det är undergång på gång?
Värme. Jag kan inte göra upp eld. Inte utan tändstickor, och definitivt inte utan att googla. Men jag har länge drömt om ett vardagsrum med öppen spis. Hjälper det?
Mat. Jag gör en mästerlig guacamole och polska surkålspiroger från scratch, men om affären är stängd eller sprängd eller har slut på ätmogen avokado vet jag inte hur jag ska bete mig. Odla på balkongen kanske, några tomater, om det råkar vara sommar, om jag kommer ihåg att vattna. Döda något djur som jag hittar i skogen. Grilla det över en öppen eld och … nej just det, ingen eld. Rawfoodbollar? Ska bara googla recept.
Sanitet. Bygga ett dass kan väl inte vara så svårt ändå, man liksom bara gräver en grop utanför huset och bajsar i den. Och så har man snickrat ett litet hus runt. Baggis. Förutom att gropen blir full och då måste man tömma den. Kan kommunen komma och hämta mitt bajs nu, tack? De har väl en maskin för sådant. Och bygga det lilla huset? Glöm det. Jag hade syslöjd. Någon som behöver en kastsöm?
Och skydd. Man måste ha skydd. Vadå skydd? Pistol? Armé? Bivack? Barrikad? Jag kan alliterera, inte agera.
Strax före jul lämnade försvarsberedningen sin rapport om hur landet ska försvaras de kommande åren till regeringen. Rapporten har det självsäkra namnet Motståndskraft – ”vår beredskap är god” tänker jag då och ska just andas ut – men det är den visst inte, menar rapportförfattarna. Sjukvården behöver förstärkas avsevärt, skyddsrum behöver fixas, det behövs planer för hur befolkningen ska skyddas. (Ursäkta mig här lite nu men har ni ingen sådan plan? Inte ens en grov skiss? Kom igen, för fan.)
Och så säger rapporten att ”i orostider måste varje enskild svensk kunna klara sig själv en hel vecka utan hjälp av samhället”. Och det maler i mitt huvud, just de orden. En hel vecka. Utan hjälp av samhället. Jag kan ju ingenting, det var ju okej, vi var ju överens!
Plötsligt är preppers – tokarna som skaffar egen bunker med konserver för fem år och armborst och jaktlicens och off grid-el och taggtråd – inget att skratta åt längre. De hade rätt hela tiden. Katastrofen kommer, och varje enskild svensk ska nu ta ansvar för att överleva den. Jag, som trodde att det var lugnt att snöa in på naturfärgning av garn eller fermenterad vinäger, måste nu göra höger om och skaffa jodtabletter.
Plötsligt står överlevnadsböckerna som spön i backen. På ABF i Stockholm kan man gå en kurs i hur man överlever zombieapokalypsen. Där går de igenom, förutom grundläggande zombiekunskap, ”vad för förnödenheter med mera du behöver hemma och på resande fot, gruppdynamik, generell katastrofberedskap och överlevnad”. Överlevnadskurs alltså. I studiecirkel på måndagskvällar. (Zombiesarna är bara en grej de använder för att få folk att komma. Zombies finns nämligen inte på riktigt. Det gör däremot ryssen, terrorismen och det skriande behovet av en plan. Kan ni börja med planen nu, tack?)
Min kompis partner har skaffat plastdunkar och speciella påsar som man trär i toan som man bajsar i om vattnet stängs av. De bor i lägenhet i innerstan. Jag skrattar när jag får höra det. Och googlar påsarna.
