Där jag växte upp i Ronna i Södertälje var de allra flesta nyinflyttade. Området byggdes ungefär samma år som jag föddes och låg mitt i en gammal skog och vi var alla från andra ställen: Norrland (vi), Finland, Argentina eller Jugoslavien. Språken blandades och jag lärde mig finska, grekiska och spanska. I porten bredvid vår bodde en riktig tyrann till pappa. De många barnen var osnutna, vilda och rädda. I huset mittemot vårt hängde en grannfru från Norrbotten sin tvätt på balkongen så att kläderna syntes. De var av annan sort. Kläder ska inte synas på strecket och om de syns ska underkläderna hängas längst bak så att de döljs av de större plaggen. Och ungar ska vara snutna, hela och rena. Fråga mig inte varför. Det var bara så. Rejält folk döljer sina kalsonger.

Familjen är den första normformaren, kulturen kommer sedan genom kompisar, samhälle och skola. Varje familjeenhet har en kultur med en alldeles egen moral och den är inympad i oss. Även om vi väljer att strunta i reglerna så är själva vägran ett tecken på att regeln finns. Jag tänker på det när jag funderar över vad som är svenskt. När jag växte upp var just det inget vi behövde tänka på eftersom det inte ingick i vårt regelsystem. Jag känner mig inte som min nationalitet för det är mer som skiljer mig från andra som är födda här än som skiljer mig från en människa som föddes 1000 mil härifrån. Därför blir rädslan för de andra så obegriplig när det handlar om nationaliteter. Jag är mer rädd för arga och rädda människor som inte är nyfikna på de nyinflyttade än för de nyinflyttade.

En bild på Facebook på ett gäng kvinnor i burka visar sig vara en bild av en norsk tom buss. Jag ser kvinnor i burka och tänker: ”Oj, så många kvinnor i burka på ett och samma ställe… ” Andra kommentarer och reaktioner på bilden är betydligt mindre oskyldiga. Bilden visar sig vara ett experiment för att provocera fram reaktioner. Och jag känner mig skyldig eftersom jag också såg människor på bilden av den tomma bussen. Fast skillnaden var ju reaktionen. Så jag erkänner att jag såg burkorna men att jag inte reagerade upprört på det. En person reagerar ilsket på att bilden inte gjorde mig upprörd och ber mig förklara hur det kommer sig att vänstern avskyr kristna kvinnor i slöja men tycker att det är okej med slöja hos islam.

Trots att jag är konfunderad över människans iver att dela in allt i kategorier kan jag inte låta bli att njuta av sorterandet själv. Kanske är det just kategoriserandet som skiljer oss från djuren?  Men jag ogillar när andra lägger sig i andras val. Oavsett om det handlar om rädsla för en annan kultur eller normer i en kultur. Jag struntar fullständigt i vad du har på dig. Kan inte bry mig det minsta om du väljer att gå ut i bikini eller insvept i tyg. Jag ser att du har jeans på dig men föredrar klänning och tajts för att det känns mer som pyjamas.

Vad vänstern som helhet har för syn på det vet jag inte men jag väljer att ha mina egna fjädrar. Förr var det tvätten, graden av elände eller om du fick äta macka utomhus som sorterade oss. Jag fick inte äta macka utomhus om det inte var organiserad picknick. Så då vet du vad jag är för sort.