I min senaste krönika riktade jag skarp kritik mot Sveriges nya asylpolitik, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Positiv eller negativ, respons är oftast relevant. Men den här gången kom stort fokus att hamna på min bristande känsla för siffror. Konstigt, kan tyckas, eftersom min text handlade om människor.

”Ja det märks att hon inte är ekonom i alla fall.”

Nej, jag är ju inte det. Och jag måste ha underskattat vikten av sådana kvalifikationer innan jag argumenterade för att Sverige bör göra allt som står i vår makt för att trygga människoliv, oberoende av ursprung och id-handlingar. Jag måste ha förträngt min undermåliga fallenhet för statistiska beräkningar när jag påminde om att Sverige förbundit sig att följa barnkonventionen.

Först tycker jag mest att det är komiskt: Fatta vilken knäck för självbilden om det plötsligt visar sig att mina åsikter inte bottnar i en grundläggande tro på solidaritet, mänskligt värde och värdighet – utan bara kommer sig av att jag är så himla dålig på att räkna. Ah men förlåt! Det har diffat lite i mina mänskliga kalkyler och min budget är övertrasserad – om det inte är billigt med människoliv är jag inte intresserad.

Fast egentligen finns det absolut inget roligt eller humoristiskt i det här sammanhanget. Det är väl det enda vi är överens om, jag och mina privata revisorer. Det går att utläsa en desperation i många av kommentarerna som, får en välvilligt anta, säkert bottnar i en uppriktig oro inför mina matematiska tillkortakommanden.

För mig fastnar skrattet i halsen när jag tänker på vad den här typen av kommentarer egentligen ger uttryck för. För när någon svarar ”Du förstår inget av ekonomi” för att jag uttryckt åsikter om att Sverige faktiskt kan göra mer för dem som behöver vår hjälp, att det handlar om prioriteringar – då handlar det inte om kritik utan om retorik. En livsfarlig sådan. Valet av formuleringar, hänvisningen till samhällsekonomiska aspekter, till bristande kunskap och bildning, säger så mycket mer än vad någon tänker om mina matematiska skills. Argumentationen tjänar ett visst syfte.

Argumentationen förutsätter att det är möjligt att ”räkna på” människoliv, att det bara är personer med denna särskilda kompetens (ekonomisk) som kan och bör uttala sig i ämnet. Eftersom den här specifika kompetensen är styrande för gruppens slutsatser, kan slutsatserna, enligt dem själva, omöjligt ha något att göra med de rasistiska ideologier som slagit rot i hela samhällskroppen.

Retoriken reducerar även trovärdigheten hos majoriteten av de (”vanliga” människor) som fortfarande orkar och vågar ifrågasätta rådande ordning, eftersom de anses sakna nödvändig kompetens för att delta i debatten.

Att till exempel säga ”Nej jag tycker inte att vi har rätt att välja att stänga gränserna. Det handlar, och har alltid handlat om vad vi tycker oss ha rätt att prioritera”, är därmed inget som någon kan tänkas uttrycka som sin faktiska analys och övertygelse – utan ses som en konsekvens av avsaknad av akademiska och ”känslostyrd vänsterpopulism”.

Argumentationen närs och drar vinning av den rädsla som kännetecknar mänskligheten. Det är inget konstigt att känna oro i ett kallt land. Däremot är det inte alla oroliga som ställer sig bakom en retorik som i klarspråk talar om att människor bör värderas lite olika – varför det ”förnuftsstyrda” ekonomiska språket kommer väl till pass. Det antyder även att det finns en ”expertis” som tillvaratar ”vanliga människors” skydd och säkerhet – och sådant känns ju alltid betryggande.

Så, for the record: Folk har rätt. Jag är värdelös på ekonomi. Jag fattar mycket litet av siffror, för att inte säga just ”ingenting”. Men i det här fallet är det oväsentligt.

Jag kan en massa annat, som sammantaget leder mig till ord och tanke. En del har jag lärt mig i skolan, men allra mest lär jag mig när jag känner. Hela tiden. Pröva. Det gör dig inte bättre på ekonomi, inte mindre rädd, arg eller ledsen – men det är utvecklande, för både individ och samhälle.