Jag trodde att det var spöken jag såg, men det var Ku Klux Klan. Pjäsen hette Kom igen, Charlie! och var en skrattfest för vuxna. Jag var ett barn. Ett barn med blossande kinder och bultande hjärta som fick följa med pappa på teater. Det var inte första gången. Nästan varje genrep såg vi tillsammans, han fick biljetter genom jobbet, och jag fick följa med trots att jag egentligen var för liten. Jag älskade det! Jag längtade, räknade dagar och smekte med fingret över teaterannonsen i lokaltidningen. Jag minns känslan i kroppen när vi klev in i teaterhuset, den totala närvaron.
Jag absorberade allt. Sorlet från publiken, stämningen, förväntningarna. Skratten. Den röda salongen, lukten av damm, smink, svett och parfym. Ibland satt vi långt fram och då såg jag skådepelarnas rynkor och hur de spottade på varann när de pratade. Jag älskade dem! Oavsett ålder och kön, jag var kär i alla skådespelare! Jag följde dem krampaktigt med blicken tills de försvann ut i kulissen, jag ville bränna fast bilden i minnet. Efteråt dröjde jag mig kvar till sist i teatersalongen och en enda intensiv tanke dånade i huvudet: Det här är mitt hem!
– Jag visste det, de kan trolla!
Ett barn i publiken viskar entusiastiskt till sin kompis.
– Är det en riktig val i baljan? undrar en storögd fyraåring.
– Är ni killar eller tjejer? På riktigt? Är det äkta solsken i burken?
En liten kille kommer fram och kramar mig runt magen efter föreställningen. Hans kompis gör likadant. En tjej tittar så mycket på oss att hon krockar med väggen när hon går ut. En lärare uttrycker sin förundran över att barnen satt så koncentrerade. Att spela teater för barn är att ständigt påminnas om barndomslandets magi, där skillnaden mellan fantasi och verklighet är hårfin.
För varje år som går blir jag mer och mer övertygad om hur viktig teatern är som motvikt till det stressade, kommersiella och stundtals inhumana samhälle vi lever i. Vi människor behöver en plats där vi kan få tänka, känna, fantisera och förundras tillsammans. Tyvärr har det, under de dryga tio år som jag har arbetat på Teater Martin Mutter, skett en dramatisk ökning av antalet skolor här i stan som väljer att inte komma på de föreställningar som, genom ett avtal med kommunen, erbjuds dem gratis.
Anledningarna varierar – svårt med bussar och mattider, för lite personal och stökiga klasser är de vanligaste. Vi har också orsaker liknande den som nyligen väckte debatt kring Länsteaterns Medeas barn – rädsla för ämnet, för barnens reaktioner, och inte minst rädslan för föräldrarnas reaktioner på barnens reaktioner. Och nyligen valde en lärare att avboka ett flertal klassers teaterbesök, på grund av att några som hade sett vår föreställning sa att den var svår att förstå.
Jag tyckte som barn mycket om pjäsen Kom igen, Charlie! Jag missuppfattade den totalt, men jag tyckte att den var underbar så som jag förstod den. Efteråt satt jag hemma och ritade av bilderna i programbladet – scenografin, skådespelarna och en grupp med vita spöken. Jag upplevde allt igen och igen i fantasin, och genom drömmen om teatern blev den inte alltid lätta vardagen i skolan uthärdlig. För mig var tillgången till kultur livsavgörande.
Jag tänker så här: När en vuxen person tar beslut om att en grupp barn inte ska få ta del av den kultur som erbjuds dem gratis, då är det att beröva barnen en viktig rättighet. Och en möjlighet. Om så bara ett barn i publiken får den känsla för teater som jag en gång fick, om bara någon enda hittar in i en magisk parallellvärld som kan göra den utsatta tillvaron på skolgården uthärdlig, ja då har något stort skett.
Och det kan inte mäta sig med någon skollektion i världen.
