BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De tidiga fotografer som hade konstnärliga ambitioner försökte få sina bilder att likna måleri. Piktoralism kallades det och kritiken var ofta förödande. Som konstform fick nog fotografiet luft under vingarna först när det slutade att snegla på måleriet och fann sin egen särprägel. Riktig fart fick det väl först en bit in på 1900-talet. Kanske i samband med "den nya sakligheten", en konstnärlig rörelse i början på 1920-talet.
Men åtminstone sedan dess har fotografiet varit en teknik som är etablerad inom konsten liksom den också använts inom journalistiken och vetenskapen. Inget konstigt med det – med en kamera kan man ta många olika slags bilder liksom man kan skriva många olika slags texter med en penna.
Fotografiet blev en stor succé och flera olika specialiserade yrkesgrupper arbetade med fotografi. Det fanns en viss hackordning dem emellan – inte alla kunde okritiserat kalla sig för fotograf.
Fotograf – ja det blev något särskilt med det begreppet. Det var mycket mer än att kunna hantera en kamera och hitta i ett mörkrum. Det var till och med mer än en yrkestitel, det blev liksom en livshållning. I Sverige var det nästan en hel generation fotografer som gick i skola hos Christer Strömholm. Hans hållning kom att prägla många. Inte minst Bengt-Göran Carlsson, en fotograf i Örebro som många kände. Själv hamnade jag i hans kamera nu och då. En gång dök jag upp som reklam för Centerns kvinnoförbund.
Bengt-Göran personifierade fotografens livshållning. Det fanns en stark stolthet förknippat med den där rollen. Amatörfotografer hade han inte mycket för.
I dag är "fotograf" inte ett lika självklart begrepp. Visserligen finns det mer fotografi i konstsammanhang än någonsin tidigare, men jag tror inte att varken Andreas Gursky eller Cindy Sherman (två av samtidskonstens mest kända konstnärer) själva kallar sig fotografer. Snarare konstnärer som använder sig av kamera. De där Strömholmsuppfostrade fotograferna är nog nästan borta nu.
Trots att (visst) fotografi länge betraktats som konst och att fotografi och video i dag kanske är viktigare tekniker i samtidskonsten än måleri, bubblar ändå den gamla diskussionen om fotografi är konst, fortfarande upp då och då. Jag vet inte varför. Kanske är den fotografiska tekniken för demokratisk. I dag har nästan alla en kamera med sig i sin mobil. Alla tar bilder och kan bearbeta dem direkt i mobilen eller hemma i datorn. När det är så blir det naturligtvis svårt att upprätthålla respekt för ett yrkeskunnande. Dessutom håller sig inte ens många dagstidningar med fotografer längre. Tidningarna innehåller mer bilder i dag men de har sämre kvalitet än förr.
Nu senast uppstod det frågetecken här i Örebro. Här kan konstnärer få ateljébidrag, men endast om de är med i en speciell förening har det visat sig. Nyligen var det några av stadens fotograferande konstnärer som också ville få del av detta ateljébidrag. Det visade sig inte alls vara självklart. Dels var det ju det där med föreningen som var oklart. Dels var det den gamla frågan om fotografiet och konsten. Är fotografi konst? Och de där som håller i kameran – är de foto-grafer eller?
