Karin Poppius: Är barnkonventionen bara en affisch?

För rättigheter är inte bara abstrakta ord i fina formuleringar. De är något som vi har och något som vi inte har. När blev det så? När blev det normalt att tvångsdeportera ungdomar till döden?

Nu lever vi, sida vid sida, i det här landet, på den här orten, med helt olika rättigheter. Med helt olika möjligheter till ett gott liv.

En del av oss riskerar att dödas, torteras, föras bort. Andra lever fortfarande i någon slags demokrati där vi slipper vara rädda för sådant. Vi kan röra oss fritt, säga vad vi tycker. I Sverige kan vi till och med sprida nazistisk och antidemokratisk propaganda på demokratiska sammankomster.

Kanske är det för att jag tänker på detta, på hur olika våra liv är, som jag föreställer mig att jag vet saker om de unga männen som går framför mig. Det spelar ingen roll om det är sant, om det gäller just dem för personerna jag föreställer mig finns på riktigt.

De har olika hårfärg, de talar olika språk. De rör sig på helt olika sätt. Framför allt detta, de rör sig på olika sätt. En av dem går mitt på trottoaren som om ingen annan skulle behöva möta eller passera honom. Den andra går så nära husväggen att han väljer att pressa sig mellan den och en stolpe han passerar, som för att ta så lite plats som möjligt.

Och de spelar ingen roll varför. Det handlar inte om dem. Det handlar om oss. Om dig och mig, om den stora skillnaden mellan vår frihet och trygghet.

Bredvid kopiatorn på mitt jobb sitter en affisch med FN:s barnkonvention. Medan jag väntar på mina utskrifter läser jag den och konstaterar att vi långt ifrån lyckas leva upp till den i Sverige. Här är du inte barn tills du fyller 18 år. Här tar de styrande politikerna inte ansvar för att du får vad du har rätt till. Här har du inte rätt att återförenas med din familj om ni har splittrats. I Sverige utsätts du för situationer där du kan bli skadad. Du sätts på ett plan till ett land du inte känner och där du inte har någon familj. Kanske dör du i det landet bara några dagar efter att du tvingats dit.

Jag känner skam och rädsla. Skam över vad det här landet har blivit och rädsla för att vad det kan komma att bli. Men jag känner också hopp för i mitt län har flera politiker satt ner foten mot tvångsdeporteringar. Vi är fortfarande många som står upp för barns rättigheter. Kanske kan vi få det här landet att bli ett land där alla har samma rättigheter.