För snart 15 år sedan kom jag till Bergslagen för första gången för att gå en kurs. Det var innan jag visste att jag skulle leva här. Att boka nya datum för kommande kurstillfällen var lättare sagt än gjort eftersom de flesta deltagarnas almanackor var smockfulla av åtaganden. Jag satt tyst med min nästan tomma almanacka och skämdes lite. Vad var det för meningslöst liv jag levde? Jag ville vara som de andra. Viktig och uppbokad. Verksam. Och varje vår sedan jag flyttade hit tänker jag på den där rymliga almanackan och dess värde som jag inte hade vett att se då.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
April är ett höghastighetståg. Varje vår är det likadant. Almanackan är ett övermöblerat rum utan rymd. Möten som avlöser varandra. Uppgifter som ska lösas. Hundratals sidor av handlingar som ska läsas. Och på alla de jobb som jag hittills har haft så är det alltid extra mycket att göra under denna gudsförgätna månad. Jag har försökt bli vän med den i flera år. I stället för att bländas av det plötsliga ljuset efter kalla mörkermånader försöker jag välkomna det. Jag försöker känna det ambivalenta aprilvädret mot min hud, intala mig själv att det gör mig lite mer levande, dessa växlingar, kyla, värme, nästan hetta, mild vind, varm vind, bitande kall vind. Det gröna som är på väg att spricka ut, det vita som plötsligt hämmar det, det brungråa under dagarna när allting bara väntar, de klara kvällshimlarna som reflekteras i smältvatten.
Jo, jag skulle nog kunna lära mig att älska den månaden om det inte vore för mitt återkommande misslyckande med att hantera almanackan. Varje år tror jag att jag ska kunna ta det lite lugnare än förra året och varje år är det som att almanackan skriver sig själv. Utan att jag riktigt förstår hur det har gått till så stupar jag i säng, lite för sent, varje kväll utan att ha hunnit stanna upp och se världen runt om mig. Och varje morgon snoozar jag lite för länge så att jag bara hinner förse mig med mat för att klara dagens motorled av åtaganden. Morgonyogan och den lugna kaffestunden får vänta på mer gynnsamma månader.
Under åtagandenas högtidsmånad tycks jag förvandlas till en bil som med jämna mellanrum tankas för att kunna fortsätta rulla från den ena platsen till den andra.
Det blir till slut så mycket att själva livet tycks stå i flygplansläge. Det som är viktigt. Smakerna, intrycken, samtalen, skapandet och människorna.
Det är inte bara den där naiva 22-åringen som en gång kom till Bergslagen för första gången som tror att en full almanacka är ett mått på vårt människovärde.
Det finns många idéer som har stort inflytande i vårt samhälle, vår tillvaro och våra liv där vårt värde mäts i vår verkan. Människor som möts för första gången tenderar att fråga varandra vad de arbetar med långt innan, om det ens händer, de frågar varandra om drömmar och fantasier, vad de lekte som barn eller vad olika smaker och lukter väcker i dem.
Och det är ju just för att människors frihet är så viktig för mig, för att så många som möjligt så ofta som möjligt ska kunna förverkliga vad de drömmer om, skapa, leva och vara lyckliga som jag aldrig kommer att sluta, att på olika sätt, engagera mig för en bättre värld. Och detta kommer ofrånkomligen att fylla en del av mina dagar, men inte alla, inte alltid.
Engagemanget får aldrig bli ett självändamål där vi till slut glömmer bort varför vi gör det. Där vi glömmer att se människor och världen runt om oss. Själva livet.
Då blir det helt verkningslöst.
