Vi har kommit till den punkt där det inte finns någon återvändo”. Det var de sammanfattande orden från en av forskarna på det seminarium som amerikanska Nasa anordnade den 12 maj. New York Times rapporterade från presskonferensen som presenterade två av varandra oberoende forskningsrapporter: båda hade fram till att Västantarktis håller på att smälta i en mycket snabbare takt än man tidigare sett.
Sydpolen, beläget på andra sidan jordklotet, må kännas långt bort, men smältningen av glaciärerna på Antarktis (och Grönland) höjer nivån i de världshav som antagligen slår in mot en kust någonstans nära där du bor. När havet stiger lägger det låglänta delar av världen – önationer, deltan och kuststäder – under sig. Platser där miljontals människor i dag lever. Västantarktis kollaps har alltså redan börjat. De så kallade isbankarna – ismassor som flyter ut i vattnet och som håller tillbaka glaciärerna på land – har börjat smälta.
Den globala uppvärmningen bidrar till starkare vindar som sveper varmt vatten mot ytan, precis under isbankarna. När de väl har smält bort finns inte lägre något som hindrar glaciärerna på land från att rutscha rakt ner i havet: då är en havsnivåhöjning på tre meter omöjlig att hindra. Det är den tröskeln de stora glaciärsystemen på Västantarktis nu alltså har passerat. Det kanske tar ett par sekel för ismassorna inne på land att helt och hållet glida ut i havet, men under tiden kommer liknande processer att sättas igång på Östantarktis och Grönland, om utsläppen fortsätter som nu. Föreställ dig Slussen i Stockholm. Där möter Östersjöns bräckta vatten Mälarens sötvatten – en färskvattenkälla för två miljoner människor i dag. Knappt en meter skiljer dessa två vattensystem från varandra.
Det skulle alltså räcka med en havsnivåhöjning på drygt en meter innan saltvattnet från Östersjön vällde in och gjorde Mälarens vatten odrickbart.
Samma dag, den 12 maj, som New York Times rapporterade om fynden från Västantarktis publicerade samma tidning en helt annan nyhet: ”Kanadensiska oljebolag föreslår många nya och utökade pipelines som skulle koppla samman oljesandsfälten med nya marknader i Kina.” Inte sedan 1950-talet har så många förslag om avgörande pipelines legat på bordet. Hittills har de kanadensiska oljebolagens främsta marknad varit USA, men nu vill de alltså bredda marknaden och kräver ledningar ut till kusterna för att ”möta målsättningen för produktionen år 2050”: från dagens 3,5 miljoner fat olja om dagen till sex miljoner.
Trots att lokalbefolkningen och miljögrupper visat sin oro och protesterat döljer inte vice ordförande för avdelningen för oljesand på Shell Kanada sina intentioner: ”För oss, för framtida investeringar är det pipeline som gäller”, förklarade han för New York Times. ”Vi behöver mer kapacitet. I det långa loppet behöver vi få tillgång till den globala marknaden.”
Så talar planetens pyromaner. De lever på att ta upp mer olja ur marken för förbränning.
Att pipeline, olja och energi sågs som den ljusa framtiden på 1950-talet är inte svårt att föreställa sig. Då var mänskligheten fortfarande lyckligt omedveten om den globala uppvärmningen och dess effekter. Inga forskare hade på djupet studerat Antarktis isar och gjort kopplingen mellan utsläpp och havsnivåhöjning. Men idag vet vi. Forskarkåren varnar om nya skred i klimatsystemet så gott som dagligen. Ändå ökar utsläppen: hälften av alla utsläppen av växthusgaser mellan 1751 och 2010 har skett efter 1986, på bara 25 år, just under den period då vetenskapen gjort sådana oerhörda framsteg i förståelsen av klimatet.
Men ännu snabbare har utsläppen ökat efter millennieskiftet. På 1990-talet låg den genomsnittliga tillväxten för världens totala koldioxidutsläpp på en procent per år. Efter år 2000 har den legat på drygt tre procent – mer än en tredubbling av takten.
Vi står inför ett stup, tittar ner i det, är inte suicidala – vi vill fortsätta leva – men väljer ändå att kliva rakt ut. Eller rättare sagt: business-as-usual, den globala kapitalismen och statsmakterna i dess sold knuffar ut oss.
