Sedan tidigt i våras klafsar Liemannen runt var vi går och lämnar sitt halvgenomskinliga träck i ångande pölar – vid kassan i affären, bussens bakdörrar, ingången till våra arbetsplatser, vi som fortfarande har några. Varje dag höjs varnande, knotiga fingrar – så här ska du göra för att slippa dö inom en snar framtid. Men jag tror att det handlar om något mer.
För lång tid har gått under vilken vi inte känner igen vår tillvaro. För varje vecka blir det mindre självklart att de flesta av oss kommer att ha ett arbete att gå till nästa år. I min värld, kulturens, är det extra påtagligt; kollektivtrafiken kvackar och pyser av svettiga, mobiltelefonpratande kroppshyddor, köpladorna böljar av plånböcker med vidhängande människogestalter som dråsar in i varandra, gågatorna är belamrade – men det blev ingen teater för barnen i år. Det blev inte ens Gröna Lund. Tur att de gillar att rita.
På min lilla teater planerar vi det lilla vi kan, med vårt stora privilegium att ha vänner som publiken vill se, och som är beredda att uppträda för glädjens skull en kväll, inför 35 betalande.
Att producera en föreställning är fullständigt omöjligt. Skådespelare kan inte jobba gratis i månader. Vi får inte vara tillsammans, för då kan vi dö, och denna förment livräddande självspäkning jagar fram tankarna i oss: hur kommer mitt liv att sluta? Vad har jag kvar? Vad kan jag ge mina barn, som är värdefullt utan att involvera en omvärld?
Driften att söka sig utåt, mot livet utanför lägenheten, ersätts av grubblerier kring var vi är, om vi är, när hjärtat slutat slå.
Snart ska jag lägga min enda egentliga förälders kvarlevor i en grav. Just nu förvaras de på ett krematorium nära där jag bor. För första gången sedan jag flyttade hemifrån är vi grannar. Jag känner igen upplevelsen från tidigare dödar: för varje vecka växer den sociala distanseringen mellan de levande och den döda. Antagligen är det egentligen inte döden vi är rädda för – att inte finnas kan väl inte vara smärtsamt, inte kännas som en förlust? Det kan inte kännas alls.
Föreställningarna om döden har inget med döden att göra. De handlar om livet. Tanken på att skiljas – från varandra, från det vi känner igen, från att få vara en människa. Det tillstånd vi lever i nu är på så sätt en släkting till idén om döden. Det är som om vi blivit en sorts spöken; kvar i livet, men med en hinna mellan oss själva och det som en gång fick oss att känna att vi lever. I tystnaden hör vi våra egna hjärtslag, känner hur luften vänder i lungorna, om och om igen, tänker på hur rädda vi är att snart ligga i respirator.
Hur länge kan vi fortsätta så här? Om det blir länge – vad ska vi ersätta gemenskapen med?
Vi kommer att dö. Och det är bra. Hur hade vi tänkt att alla som föds skulle få plats om vi vägrar avgå? Vi kan väl inte klistra fast arslena på vår utplåningsskräcks dävna, skära sittplymåer för tid och evighet heller. Till dig med dödsskräck vill jag säga: det ordnar sig. Det är ingen fara. När du väl är där kommer du säkert att märka att du har oroat dig helt i onödan. I stället för att darra inför den obönhörligen annalkande hädangången är det kanske dags för oss att fråga oss vad vi har för plan inför återstoden av våra liv. Det börjar se ut som om ingen kommer att göra det åt oss.
För övrigt anser jag att ensamhet egentligen inte är det värsta som finns. Det kan vara riktigt trevligt att prata för sig själv.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
