Krönika: Aningslösheten hos våra makthavare

Den galghumoristiska vitsen dyker upp i mitt minne inför den stora aningslösheten. Var kommer den ifrån, denna aningslöshet hos makthavare och vissa medier?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett inslag i tv-nyheterna berättar att två av tio skol-elever ratar skolmaten. Å andra sidan tycker sex av tio att maten är god. Kockar intervjuas om hur maten kan bli bättre. Är det kanske inte så många som tycker om torskpanetter?

Självklart är det en god sak att göra skolmaten så näringsrik och välsmakande som möjligt. Men en tio–elvaårig kille i inslaget visade större insikt än reportrarna: 

– Om någon som är tuff inte äter så vill man vara likadan.

Alla som varit barn kan förstå detta, eller hur? 

Men de har glömt.

Själv var jag mobbad en period i mellanstadiet och åt ingen skollunch på ett helt läsår, dövade hungern med druvsocker.

Vi vet att ätstörningar ökar bland tonåringar. Vi vet en hel del om mobbing, stress, bokstavsdiagnoser, maskrosbarn … ändå denna aningslöshet.

Samma aningslöshet dyker upp när jihadister ska omvändas genom att få jobb och lägenhet. Public service i P1:s Godmorgon världen var skoningslösa i sin satir: hur många måste man ha mördat för att få en lägenhet i Stockholm?

Det är en sak att på lång sikt motverka extremism genom meningsfulla sociala sammanhang och att hjälpa den som flyr ur en våldsbejakande miljö och vill leva ett fredligt liv – en helt annan sak att tro att det går att omvända fanatiker.

Kan all denna aningslöshet bero på sekulariseringen? Den kristna tron tar ondskan på allvar. Världen är i den ondes våld och människan behöver frälsning. Oavsett människors personliga tro eller otro fanns detta länge som en bakomliggande basgång i det offentliga samtalet. Enligt kristen tro blir Gud människa i Jesus Kristus för att rädda oss. Därför finns det alltid hopp.

Men ondskan, i form av strukturella orättvisor, utsugning eller personlig illvilja eller bara likgiltighet är liksom inte att leka med. 

Vänstern och arbetarrörelsen, även deras ateistiska grenar, knyter an till detta och är medveten om onda strukturer. 

Ann-Marie Thuresson, i många år präst i Sofia församling i Stockholm, sade till mig när jag var i en svår livskris:

– Till hundra procent ska man inte lita på någon, inte heller på sig själv.

Det handlar inte om att bli misstänksam. Det handlar om att inse vår sårbarhet. 

Ann-Maries ord har hjälpt mig ofta genom åren i balansen mellan aningslöshet och vaksamhet. Vi behöver använda vår personliga och vår kollektiva historiska erfarenhet för att undvika faror och främja det goda. Det räcker inte att lägga upp maten vackrare i skolbespisningen – även om det är underbart med duktiga engagerade kockar. De som inte äter kan vara på väg in i psykisk ohälsa eller kriminalitet. En övertygad nazist eller en jihadist skrattar åt ”socialtanten” som vill ge honom en lägenhet. 

Men just i insikten om vår sårbarhet ligger fröet till det verkliga mänskliga mötet, det som faktiskt kan förändra.