Det är 00-tal, försommar och söndagsmorgon i Stockholm och jag skickar ett sms till min kompis när jag vandrar över Västerbron. Jag skriver att jag tillbringat natten hos en av mina idoler. Visserligen hade han varit ett svin – men detta var före metoo och uppvaknandet för oss 70-talister, så i mig sprudlade livet.
Kompisen svarar: Vart ska vi nu? När vi kommit allra högst?
Länge levde jag i den tron, att livet bara var en vandring uppåt. Jag begriper att denna känsla är allt annat än allmän, att den är en lyx som kommer med en bekväm medelklassig position i ett välmående samhälle. Men jag tror mig veta att jag inte är ensam om den. Jag trodde att allt jag gjorde var ett trappsteg för att ta sig till en högre, roligare, mer utmanande och statusfylld livsnivå. Det gällde kärlekslivet, umgänget, resorna och kanske framförallt karriären.
När jag satt där vid stundentnationen i Lund i gräset med shoegaze i bandspelaren, när jag liftade runt Sverige i sandaler, var jag övertygad om att livet skulle fortsätta sig att öppna sig framför mig. Veckla ut sig. Att precis allt var möjligt.
Men så kom medelåldern och klubbade mig i huvudet. Förbryllad förstod jag att linjen längs vilket mitt liv utvecklades inte skulle bära mig ut i evigheten. Insikten kom att den kanske också skulle dala. Det låter banalt, men detta utgjorde ett inre kaos under flera år av mitt liv.
I början av sommaren skrev Alex Alvina Chamberland och Angelica Stathopoulos en strålande text i den här tidningen om drömmen om det lyckliga slutet på misslyckandet, där deras tes var att det bara är de lyckliga misslyckandena som får plats i vår berättelse. Jag skulle också vilja dissekera det motsatta fenomenet: Vad innebär det att lyckas? Vad är att göra karriär? Varför utgörs sinnebilden av karriär av någon som är på väg uppför? Vad gör den bilden med oss? Vad händer med bergsklättraren som aldrig når toppen? Eller med den som har nått sin? Ska hen klättra ner då, med svansen mellan benen?
Gudskelov finns det ett liv efter 40-årskrisen. Jag har börjat hitta i detta nya landskap nu. Tänka att kärleksrelationer kanske inte måste ta slut per definition till exempel. Att det kan finnas något varmt, mjukt och fint i vanan. Jag planar ut. Och vet ni, ångesten lättar.
Efter sommaren ska jag testa ett nytt jobb – som inte innebär ett statuslyft. Jag ska göra något som jag tror att jag kommer må bra av. Som jag har lätt för. För karriärsbegreppet borde väl inkludera även frid, visst? Jag går också längre och längre promenader med hunden.
