Det verkar inte så dramatiskt först. Handtaget, ett 60 centimeter vitt metallrör, lossnar från väggfästena och duger därefter bara som något slags tvärflöjtsdidgeridoo. Värdelöst. Vi ringer fastighetsskötaren, som kollar och byter det mot ett likadant men helt handtag, taget från vardagsrummet. Det är egentligen inte hans uppgift, men han är hygglig och förstår vikten av handtag i just badrummet. Däremot har han ju inget nytt sådant att placera i vardagsrummet där det trasiga nu sitter, utan det ska hjälpmedelscentralen leverera, enligt anteckningen i fastighetsägarens dator.
På hjälpmedelscentralen förstår de inte vad jag menar med ”handtag som sitter fast i väggen”, utan är fast övertygade om att det är ett handtag fäst i taket. Det är inget fel på att försöka vara vänlig på jobbet, tvärtom, men damen i telefon låter som om hon snortat regnbågar och det blir ganska snabbt frustrerande. Det går helt enkelt inte att svara förrän hon talat klart, och det tar lång tid varje gång. Chefen och jag hinner utväxla ett antal ”döda mig”-blickar över högtalartelefonen mellan vändorna då vi gång på gång förklarar att det inte är en gripostång vi talar om (en gripostång är en av Västra Götalandsregionen utlånad strippstång, ifall någon hjälpmedelsnobb undrar). Till slut verkar regnbågsdamen ha förstått, men efter det entusiastiska ”jahaaa!” fortsätter hon med ”så det sitter fast i väggen och sedan går det upp i taket!” (Nej, glöm taket! Taket finns inte!). Till slut nöjer vi oss ändå med att hon skickar någon från uteservice. Allt annat verkar lönlöst.
Hjälpmedelsteknikern kommer nästa dag. Jag är ledig, men får höra historien när jag är tillbaka på jobbet: vår vän teknikern kommer in för att reparera en gripostång enligt arbetsorder. Men handtaget går som bekant inte upp i taket utan sitter fast i väggen, och sådant som sitter fast i väggen är inte hjälpmedelscentralens jobb. Det blir ett kort besök, med förklaringen att det är arbetsterapeuten som har hand om vägghandtag.
Chefens arbetsterapeut är väldigt tålmodig. Han låter i vanlig ordning lite trött när det återigen är ”Anna, M:s assistent” som ringer (med tanke på hur många inom hemsjukvården som tycker det är lämpligt att lägga på luren om någon inte kan artikulera ingår det ibland i mina arbetsuppgifter att hjälpa brukaren att vara jättejobbig vid behov, till exempel när ett rullstolsbyte tar ett halvår eftersom det alltid är fel sort som levereras). Tyvärr är det inte arbetsterapeuten som förskriver handtag. Handtag sitter fast i väggen och därför är det fastighetskontoret som fixar sådana. I bästa fall har de ett stödhandtag som råkar ligga och skräpa, men annars är det ganska sannolikt att det måste göras en ansökan. En ansökan i det här fallet betyder alltså att det ska skickas intyg, göras inspektioner, hållas möten, beviljas pengar och kontaktas firmor (tydligen oavsett om det rör sig om ett helt anpassat kök eller ett enkelt jävla rör som sitter fast i väggen med hjälp av sex skruvar).
Vid det här laget har det hunnit bli fredag. Har ni försökt ringa fastighetskontoret på en fredag? Gör inte det. Det är totalt meningslöst. I skrivande stund vet vi fortfarande inte mycket, eftersom den som eventuellt har ansvar för detta har semester. Läsare som kan låna ut en lödkolv kan höra av sig till mig så lagar jag skiten själv. Det verkar liksom enklast så.
