Han – det är ju alltid en han – bär skinande blanka kläder, som vore han magiker och inte företagsledare; likt en trollkarl med egen show i både Las Vegas och på TV3.
Stilförebilderna heter Joe Labero, Siegfried & Roy och Brynolf & Ljung.
Villfarelsen att den moderna företagsledarmiljardären, likt i tv-serien ”Succession”, vill vara osynlig i quiet luxury är ett minne blott. Sanningen är i stället betydligt mer övertydlig i sin uttalade smaklöshet; företagsledaruniformen ska se ut som en nybyggd lyxhotellfoajé i Dubai. Helst också vara inköpt i en sådan.
Ingenting är så avslöjande som detta. Studera gärna till exempel hotellmagnaten Petter Stordalens uppenbara illusionistgarderob.
Det är en look som ska signalera – medvetet eller ej – att man inte skyr några medel för att förvandla precis allt till kortsiktig tillväxt. Ja, i looken ingår en biblisk löpare upphängd ovanför sängen, broderad med texten ”jag förvandlar vatten till vinst”.
Men i en värld där smak är betydelselös finns det inga skäl att försöka dölja drömmen om världsherravälde.
En gång i tiden fanns det tydliga förhållningsregler, manualer för god respektive dålig smak. När det inte längre existerar någon smak – eftersom just dessa män med trollkarlsgarderober metodiskt ersatte den med mätbarhet och tillväxt – närmar vi oss med lika skrämmande som komisk tydlighet en serietidningsversion av ondskans estetik.
Företagsledare som inte kunde motstå frestelsen att, så fort chansen gavs, offentligt klä sig som tv-magiker omgav sig länge med för ändamålet anställda rådgivare, till och med stylister, som tonade ner deras Las Vegas-drifter.
Men i en värld där smak är betydelselös finns det inga skäl att försöka dölja drömmen om världsherravälde.
Jag funderar på detta när den så sympatiska digitala musikaffären Bandcamp på kort tid har köpts av en skinande blank trollkarl som nästan omgående sålde vidare den till en annan skinande blank trollkarl.
Speltillverkaren Epic Games – mest känd för överlevnadsspelet ”Fortnite” – köpte Bandcamp för mindre än ett år sedan och sålde den nyss till kaliforniska musiklicensieringsplattformen Songtradr som förstås redan har ett nära samarbete med just Epic Games.
Den musikjournalistiska redaktionen på Bandcamp halverades på dagen eftersom den ansågs överflödig när Bandcamps unikt och lågmält sympatiska relation mellan musiklyssnare och artister ögonblickligen ersattes av Songtradrs ambition att koncentrera verksamheten till att licensiera musik till – vad annars? – företagssamarbeten och reklamsammanhang.
Bandcamp var en ovanligt älskvärd plattform där oberoende konst verkade sida vid sida med oberoende journalistik i en fungerande symbios. Ett smått idealistiskt föredöme för vad internet skulle kunna vara och i Bandcamps fall faktiskt blev.
Den mesta musiken jag spelar i mitt aktualitetsmagasin om alternativ ny popmusik, ”Lokko i P2”, är inhandlad på Bandcamp. I många fall också upptäckt just där.
Men nu sitter jag uppgivet, nästan hämndlystet, och bildgooglar namn på styrelseledamöter för både Epic Games och Songtradr i övertygelsen om att de alla garanterat är utklädda till skinande blanka trollkarlar.
För övrigt vill jag varmt rekommendera den brittiska kompositören Virgina Astleys nya sångcykel ”The Singing Places”, det senaste – men förhoppningsvis inte sista – digitala album jag köpte på Bandcamp.
