Lantställe, sommarställe, sommarstuga, fritidshus, landet, stugan, torpet. Det finns många ord för dem – och jag var ganska vuxen innan jag visste att det också låg koder i vilket ord någon använde. Dels förstås kanske var i Sverige de var ifrån, men också något om klass. Lite som om man säger lägenhet eller våning om en, ja, lägenhet.
Jag kommer tyvärr aldrig ihåg vilka ord som betyder vad. Mer än att de alla betyder att man åker till samma ställe varje sommar för att antingen ta det lugnt eller jobba häcken av sig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men jag tänker att de också kan betyda olika saker i olika delar av landet inte bara för att man använder olika ord, utan för att vi har så olika förutsättningar. I vissa delar av landet finns det kanske ett torp som släkten haft så pass länge att någon bodde där året runt från början.
Ibland handlar det om en stuga som ärvts i så många led att det nu är arton olika familjer som ska försöka pussla ihop en sommar där man inte trängs hela tiden. Ibland någon som köper en sådan stuga när folk tröttnat på att pussla, eller ingen har råd att köpa ut de andra syskonen, eller att alla numera bor så långt bort att det inte blir av att köra de åtta timmarna till härbret. Och du vet inte nödvändigtvis vad det är folk menar när de säger att de ska ”ut på landet”, även om du antagligen genast antar saker.
Jag tror att jag tänkte när jag var liten att det var konstigt att människor med hus hade ett landställe, för de hade ju redan ett hus och en trädgård att vara i! Och då, på det mörka åttiotalet, hade nog generellt i folk i lägenheter inte råd med landställen. Eller så hade de det, för att de inte lagt alla sina pengar på lägenheter. Eller så hade de ärvt något. Det var i alla fall något mytiskt det där, när de pratade om Landet.
Själv växte jag faktiskt upp i ett hus, och mina föräldrar resonerade som jag (eller snarare vice versa) så mina somrar tillbringades på samma gräsmatta där jag gjorde sneda snögubbar på vintern. Någon sommar när mina morföräldrar kom hit – det var svårt, från Sovjet, det skulle skrivas krångliga inbjudningar för att få visum och man fick lova att man skulle skicka tillbaka dem – hyrde vi en liten röd stuga i skogen i Värmland. Morfar var väldigt bra på att hitta hjortron. Jag fick sova överst i våningssängen och läste jättemånga biblioteksböcker.
I vuxen ålder har jag vänner med landställen, eller i alla fall som har föräldrar med landställen, och har fått börja uppleva midsomrar eller semesterveckor med utedass och nattbad. Jag skulle inte påstå att jag känner mig lurad på en barndomserfarenhet, men jag tänker mer och mer på det där med att komma bort. Det kan nog vara både bra och dåligt, att ha en stuga som är både en möjlighet och ett dåligt samvete.
Själv har jag flyttat till ett litet hus som nästan känns som en sommarstuga. Jag har grävt upp och grävt ner i trädgården, jag har hängt lampor på verandan, vi har byggt ett förråd, jag har skrapsår från gamla rosbuskar över hela armarna.
Och ändå sitter jag plötsligt här och hemnetletar små ruckel på lagom avstånd. Jag vet att jag inte är bra på att renovera, jag vet att jag egentligen knappt har tid och ork att se till att huset jag redan bor i står kvar, jag vet att det är begränsat med helger och lediga veckor på ett år.
Men jag vill till Landet. Jag gillar tystnad nästan lika mycket som jag hatar mygg. Jag gillar el och internet, men jag gillar också drömmen om en obekväm träsoffa och lite fuktskadade deckarpocketar från sjuttiotalet. På att hitta något som man glömde förra sommaren och letat efter hemma sen dess.
Jag kanske bara ska slå av brytaren hemma, duscha i kallt slangvatten, kissa i komposten i två dagar, och snabbt komma ihåg varför jag är en glad modern människa.
Eller… köpa en husbil.
