Kanske var det samma år en av mina lärare lugnt konstaterade att jag var så dålig i matte att det inte var någon idé att satsa stödundervisning på mig. Eller också var det ett annat år. Jag minns inte så noga. Det var samma visa varje år och självklart kom jag till sist inte in på gymnasiet.

Nej, det var verkligen inget kul. Men jag blev åtminstone inte bestraffad. Mina föräldrar var förstås ledsna men tog inte ut sin ledsnad på mig, inte på något sätt.

I stället fick jag efter några år en ny chans på Vuxengymnasiet och då gick det desto bättre.

De asylsökande ungdomar som omfattas av den så kallade gymnasielagen ges däremot ingen andra chans. Misslyckas de med studierna, eller med att få ett varaktigt jobb inom sex månader efter uppnådd gymnasiekompetens, väntar utvisning, oftast till Afghanistan.

Formellt sett är det ingen bestraffning, men gissa om ungdomarna kommer att uppfatta det så när de sitter några hjälplösa timmar på flygplatsen i Kabul och undrar vart de ska ta vägen? Och ärligt talat. I deras situation hade jag också sett det som ett straff att bli dumpad mitt i ett krig för att jag inte klarat plugget.

Gymnasielagen är en närmast övermänsklig uppgift för cirka 9 000 ungdomar. Först ska de lära sig svenska. Sen ska de plugga ikapp sina svenska kamrater. Snacka om uppförsbacke och dåliga framtidsutsikter.

Om fyra år kommer en majoritet av dem sannolikt att vara utan såväl gymnasieexamen som varaktigt jobb, men försedda med en betydande studieskuld.

Från de partier som motsatte sig gymnasielagen (M, KD, L och SD) hörs ibland ett skadeglatt: Vad var det vi sa. Hade det inte varit bäst att utvisa ungdomarna direkt i stället för att förlänga pinan?

Det kan man tycka, men jag anser att gymnasielagen var det minst dåliga alternativet, givet de politiska omständigheterna. MP, V och C fick pressa Socialdemokraterna för att få majoritet för lagen i riksdagen.

Självklart var gymnasielagen föga mer än ett uppskov. Vi som vill att ungdomarna ska få stanna fick en chans att hämta andan. Men snart är vi tillbaka på ruta ett igen. Då ska de ungdomar som misslyckats med sitt Sisyfosarbete ut ur landet och domen har redan fallit. Gissa om vi kommer att få höra ”de fick en chans och tog den inte”. Som om det vore ungdomarnas fel att de inte klarat av att rulla stenen hela vägen upp.

Måste det bli så? Nej, naturligtvis inte! Vi kan låta dem stanna – av såväl humanitära som rationella skäl. Rent ut sagt av ekonomiska skäl, om inga andra skäl duger.

Av humanitära skäl därför att det är en nödvändig princip i en demokratisk rättsstat att vi inte gör människor illa om det inte finns tunga och tvingande skäl. Att de utvisade ungdomarna ska avskräcka andra från att ta sig till Sverige är varken ett tungt eller tvingande skäl.

Av rationella skäl därför att en stor andel av utvisningarna inte kommer att kunna genomföras. Många väljer säkert att gömma sig och är ungdomarna statslösa vill inget annat land ha dem.

Av ekonomiska skäl därför att det inte är gratis för samhället om vi fyller på den växande befolkningsdel som lever och försörjer sig svart i Sverige. Det blir i princip enbart utgifter och inga skatteintäkter. Vad kriminalitet, hemlöshet, missbruk och arbete för svältlöner kostar i form av sociala konsekvenser och utgifter är svårt att ens uppskatta. Men ett enda dygn i fängelse kostar ca 3 500 kronor. Det är klart billigare med människor som arbetar och betalar skatt.

Något definitivt sätt att lösa problemen som följer av vår tids folkvandringar finns inte, bara olika sätt att hantera konsekvenserna.

Det mest rationella och ekonomiskt fördelaktigaste för regeringen är att svälja förtreten och utfärda en amnesti för alla som lever svart i Sverige och inte är yrkeskriminella.

Att en amnesti dessutom är den humanitära lösningen ger oss något att vara stolta över i stället för alternativ som ger oss skäl att skämmas.