Men nu har effekterna av den börjat bli rent ohållbara, människor utsätts för våldsamma hot och blir av med sina arbeten. Så på med polotröjan och akademikabrillorna och låt oss prata om hur normaliseringen av konsten har gått för långt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vårt mest aktuella symptom på detta är den senaste tidens ”Mr. Cool-gate”. För många var det ett plötsligt krig mot pedofilin. För många andra var det en ohederlig attack på hederlig Sjuk Humor. För någon enstaka kunde det också se ut som titeln på en riktigt dålig låt om tandhälsa. Men framför allt var det ännu en gång då pöbeln ville tvinga makten på narren som desperat försökte försvara något som aldrig var avsett att försvaras från första början.
Det blev en himla underlig situation som varken börjar eller slutar med peddohumor. Det är många långa års normaliseringsarbete som lett till att det börjat krävas moraliska föredömligheter av allsköns konstutövare, inte minst vi humorister. Alltså vi som självmant valt och ibland behövt kämpa för att få leva ett liv av trams och dekadens. Vi som aldrig riktigt är bekväma med saker som Moral, Vett och Anständighet och därför valt att ställa oss utanför de ramarna. Jag vågar påstå att det är en otrolig minoritet av oss som i hemlighet drömmer om att få bestämma över andra och *opinionsbilda*.
Men tyvärr är det den typen av kulturarbetare som hörts mest de senaste åren, så jag förstår ju att det blivit lite förvirrat. Våra största popstjärnor uppfostrar människor i såväl strukturella som privatpolitiska frågor på sina sociala medier. Våra största komiker har långsamt förvandlat satir till något där en ventilerar sina politiska åsikter och undrar varför alla andra inte håller med.
Och jag FÖRSTÅR att det är svårt att veta vart en ska vända sig när moralens sanna väktare verkar ha checkat ut på heltid. Politiker vars främsta uppgift är att skapa moralen har misskött sitt arbete så pass grovt att det nu är Margaret Thatchers största fangirl i Sverige som vevar häftigast med solidaritetsflaggan. Och den som är statsminister tror att antifascistiskt motstånd är att barskt påpeka att i Sverige avbryter vi inte när andra pratar, apropå att nazister härjat runt i Almedalen. Nazister som helt oblygt skyddas av polisen, ni vet de som har som jobb att upprätthålla moralen.
Men när staten och ordningsmakten sviker får ni väl vara vettiga medborgare och ifrågasätta de som inte lever upp till sitt ansvar. Inte gå på oss vars främsta ansvar är att vara helt jävla vettlösa så att ni slipper. Vi som skriver låtar om alltifrån vrålklyschigt blödande hjärtesorg till att knulla barn så att ni kan få lämna verkligheten en stund utan större sociala risker. Vi som säger helt sjuka saker ibland så att ni får njuta av att känna ett litet pirr, ett skratt eller en ny tanke väckas, utan att ni någonsin behöver gå utanför er egen bekvämlighetszon.
Och vad är tacken? Att kreatörer behandlas som blivande förskolepedagoger som bär framtidens fostran på våra axlar. Det enda vi har gemensamt med den yrkesgruppen är hur uselt betalt vi får samtidigt som det förväntas att vi hela tiden ska kunna leverera. Låt oss vara! Allt vi begär är att få vara konstiga kufar som skulpterar eller syr eller skojar eller sjunger eller spelar på allt sånt som resten kämpar för sin Goda Ton kring. Utan våra ibland vidriga kontraster skulle det inte ens finnas någon God Ton, bara en enda stor vägg av normalitet och leda. Så VARSÅGODA, samt: skärp er, så att vi slipper.
