Själv har jag nått den medelålder då föräldrar börjar lämna världen, en efter en. I en allt mer förutsägbar kedja.
Snart, snart är det vi som drabbas.
Dödsrädslan tynger konstant struphuvudet.
Jag har aldrig längtat efter en gud som nu. Jag hade älskat att lägga mitt öde i någons händer, som barnet i förälderns. Jag hade älskat att helt okonstlat falla på knä i en kyrkbänk och hänge mig år det stora, livsbejakande alltet som fanns långt före oss och som kommer bestå långt efter.
För ett par somrar sedan befann jag mig i en småländsk by, inte långt från trakten där mina förfäder bestående av torpare och bönder föddes, levde och dog. Utanför byns vitkalkade kyrka trängdes de dödas gravstenar. De flesta med inristade förnamn som är vanliga i mina barns skolklasser. I kyrkbänken drabbade mig insikten som ett slag: här samlades människor för att få bukt med sin dödsrädsla. Här bannade de och tackade den makt de trodde styrde över deras öde. Som bestämde om kvinnor och barn skulle dö i barnsäng, om kräftan eller missväxten skulle förstöra en familjs liv. De andades plötsligt på mig.
Jag var så nära att ge upp den gången och överlämna mig åt gud.
Ett av de vackraste tal jag någonsin hört var från en präst under flyktingkatastrofen julen 2016. Jag hamnade i kyrkbänken lite av misstag. Men den rasande predikan prästen bjöd på golvade mig totalt.
”Den ledare som hindrar människor att söka skydd är inte min ledare”, sa prästen. ”Inte heller den politiker vars egoistiska och kortsiktiga mål väger tyngre än barns liv”, fortsatte han.
Jag grät med öppen mun. Ville inte gå ut efteråt. Något vackrare, radikalare hade jag aldrig hört strömma ur någons mun.
Jag tänkte att motståndet till slut var övervunnet: ateisten i mig kunde nog bli frälst.
Talet fick mig nästan att återuppta mitt avslutade medlemskap i kyrkan.
Men jag gjorde det aldrig. Förnuftet vann över känslan och fick mig på andra tankar. Akademiska studier har gett mig insikter om kyrkan och dess patriarkala tradition som är svåra att bortse ifrån. Samma förnuft vet också att SD och partiets medlöpare använder kyrkans tradition för att vinna röster och att kyrkorummet ännu inte är genomvädrat från doften av unket förtryck.
Dessutom får jag inte ihop det. Teologiskt, intellektuellt. Jag sympatiserar med kyrkan men stör mig på djupet av dess urkund. Älskar kyrkorummet, andligheten och friden det ger mig, men förkastar sakramenten, traditionen, den patriarkala liturgin, gud.
Nu står jag och velar igen. Omgiven av bomber som mördar mina grannar och ett världskrig som hotar. Med en klimatkatastrof som är på god väg att ruinera stora delar av vår civilisation och med en skog – ateisternas andliga palats – som skövlas till oigenkännlighet.
Jag slungar därför ut frågan i luften: Finns det plats någonstans för en velares dödsångest? Vad ska en ateist göra av sin rädsla för att vi en dag bara slutar att existera? Att allt det vi känner kan försvinna? Hur bygger en sådan band bakåt i tiden och finner sig till rätta?
