Omedelbart efter postningen sker en febril verksamhet i väninnekören. Jag skiter i att det är mitt i natten, jag bara MÅSTE ha svar. Jag messar och dm-ar alla mina väninnor som är invigda.
Just näckrosen intresserar mig extra mycket. För det MÅSTE vara ett tecken riktat rakt till mig. Hjärtat vill ej sluta slå och jag får svårt att andas. Innebär detta alltså att hen tänker på mig? Så pass att hen kommunicerar till mig via blomman?
Jag skickar runt en skärmdump till väninnekören. Och vi alla enas om samma sak. Ja, det är i allra högsta grad en näckros. Det KAN faktiskt inte vara något annat. Och framför allt: det är bortom allt tvivel att hen valt att lägga ut en näckros strax efter mina sociala medier-rants om trädgårdar i regn, om citronträd om natten, om att tillsammans dränka sina sorger genom att lukta på jättenäckrosen som finns på Uppsala botaniska trädgård. Den som endast blommar om natten. Helst ska man vara dragen. Kanske dyngrak. Så att man får en sådan där baksmälla som Freud menade var psykologisk till sin natur, och inte fysiologisk. För att det möjligen kan förstärka doftsinnet. Och det där talet om suggestionens makt. Om att jag tänker att man alltid ska gå ditåt, mot suggestionen, till jättenäckrosorna. De vars doft bär spår av ananas.
Är det bara jag som använder Insta på det här sättet? Till att skicka ut (kanske inte så jätte-) subtila röksignaler? Till att kasta ut mängder av diverse beten som jag hoppas på att spännande personer ska nappa på?
Och sedan ägna hela kvällar åt att analysera vartenda ord, inlägg, formulering, bildval, sinnesstämning. Vad betyder den där dikten hen just postade? Visst är den riktad till mig?
Likt en djupt sinnessjuk människa tolkar jag in signs i allas inlägg. Albert Camus. Myten om Sysifos. Det är klockrent riktat rakt till mig. Och ingen annan.
Och när jag gick till Wetterling gallery enkom för att plåta mig framför Astrid Kruse Jensens målning vars titel ”Disappearing into the past” appellerar till något tungt och mörkt och som bara en enda person i hela landet kan förstå. Kanske når jag då äntligen fram till hen, om hen ser inlägget? Kanske når vi något slags avslut? Och jag äntligen kan omfamna likgiltigheten. Kräva tillbaka det som är mitt och gå vidare som en stark, självständig människa vars vilja och åsikter är något som räknas. Och kanske till och med någon gång snudda vid något som möjligen kan kallas lycka?
Och det där ”he had a good run of sunshine for e few years but I guess that’s over now”. Det la hen ut just efter vår märkliga midsommar-fallout som jag inte riktigt förstod innebörden av. Men då jag förstod att jag hade gjort något som inte uppskattades och hen gjorde något som skrämde mig och som jag inte alls kunde hantera. Något som fick mig att gråta så jag hulkade. Inne på toa för att barnen inte skulle behöva se mig så ledsen.
Det där lakoniska I guess that’s over now kunde bara inte vara riktat till någon annan än mig, så jag tog mod till mig att ta kontakt. Trots att jag intalat mig att aldrig mer höra av mig, trots att jag visste att hen inte är bra för mig, så skrev jag. Och så började vi om på nytt. Det är förmodligen det sämsta jag kan göra, men jag är inte en sådan som springer åt andra hållet. Jag är en sådan som springer åt det håll där jättenäckrosen finns. Jag är en sådan som ser alla tecken, alla förebud, alla varsel och omen. Och jag vet att allt handlar om dig och mig och att vi kommer att ångra oss så jävla mycket. För vi är inte sådana som i slutet får varandra.
