Jag har följt höstens två stora kulturdebatter med lika delar förtjusning och fasa. Mest fasa, om jag ska vara ärlig. Den ena handlar om SVT-serien ”Tre pappor”; Jon, Linus och Jonas har med sina kakaoceremonier, oklara analyser om papparollen och världsfrånvända medelklassprivilegier retat gallfeber på i princip alla. De har lyckats väcka mobbaren i väldigt många människor på ett sällsynt framgångsrikt sätt, även om det nog inte var programmakarnas avsikt.
När det gäller den andra debatten, den om Sara Meidells självbiografiska bok ”Ut ur min kropp” som skildrar hennes liv med anorexia, så har kritiken varit mer delad. En del menar att boken är livsfarlig anorexiapropaganda och en självsvältsbibel som borde dras tillbaka från förlaget. Andra, till vars skara jag själv sällar mig, tycker att Sara Meidell har skrivit en viktig och skrämmande bok och att hennes erfarenheter och tankar har rätt att existera i litterär form.
Det jag däremot saknar i dessa debatter är ett perspektiv som för mig lyser starkare än något annat: barnets. Det är när Jonas i ”Tre pappor” berättar om sin barndom; om mamman från Ryssland som träffade en svensk man, flyttade till Sverige och sedan lät den svenska mannen (som Jonas började kalla pappa) ta över vårdnaden, som det bränner till.
När Jonas, vars stekarlook skapar en intressant kontrast till hans känslighet, beskriver hur rädd han var för sin familj när han var liten, och trevande försöker nå sin styvpappa i ett tafatt samtal om barndomen, så gör det ont på riktigt.
Och när han som vuxen försöker resonera kring varför hans pappa aldrig hör av sig och konstaterar att det borde vara föräldern som tar initiativ till kontakt så lyser liksom den lilla Jonas längtan och behov av kärlek och omsorg igenom.
Det är smärtsamt, starkt, och berörande.
Även i Sara Meidells bok är det barnperspektivet som drabbar mig mest. Inom lilla 8-åriga Sara rasar ett mörker och en slags existentiell panik över att tiden går så fort. Hon drar in andra barn på toaletten på förskolan för att berätta för dem att de en dag ska dö, och hennes enda sätt att lugna ner den bubblande ångesten är att springa varv efter varv på idrottsplatsens löparbana och bli hög på svältens rus. Det är fruktansvärt, hemskt och sorgligt.
Det slår mig hur svårt det är att vara barn, att man är så sårbar, utelämnad och maktlös. Man vet så lite, men ändå för mycket.
När jag var liten trodde jag att Rädda Barnen var en organisation för barn som var extra rädda. Först som vuxen förstod jag att de jobbade med att rädda barn, på olika sätt.
Det är framförallt det jag tar med mig efter att ha läst Sara Meidells bok och sett ”Tre pappor”, den där starka känslan som vägrar att lämna mig: Vi måste lyssna på barnen. Krama dem. Aldrig överge dem.
För övrigt… tycker jag att alla djurparker ska stängas och att alla borde sluta äta kött. Nu.
