Han har växt upp i både en mörkare och ljusare tid och gått från krig till hopp till dit vi är idag. På något sätt verkar allt ha blivit bättre sedan 60-talet förutom framtiden. Nu ser vi mörka klimatmoln, ekonomiska kriser och katastrofer runt hörnet och det finns ingen optimism om att vi ska kunna lösa problemen. Vi har lösningar, men vi verkar inte tro på att de kommer att genomföras.

Morfar föddes 1930 i Tyskland. Under kriget tvingades han, som många andra unga tyska pojkar, in i Hitlerjugend. Samtidigt togs hans bästa vän, som var jude, för att jobba i en saltgruva. När morfar tänker tillbaka pratar han ofta om sin mamma, bland annat som hjältinnan som tog sig till hans väns hus och grävde ner både värdesaker, fotoalbum och brev i trädgården så att det inte skulle bli plundrat tills familjen kom tillbaka. Det var bara hans vän som återvände.

Efter kriget utbildade han sig till arkitekt och kom till Sverige som 22-åring för att söka jobb. Det var midsommar i Sverige och Stockholm var dött. Han hade aldrig hört talats om högtiden och hade ingen aning om vart alla svenskar hade tagit vägen. Han hittade lite folk på ambassaden, träffade min mormor, blev kär och stannade kvar i Sverige trots att han hade haft siktet inställt på Schweiz eller USA.

Trots allt morfar har gått igenom är jag förvånad över vad han är mest känslosam över när han tänker tillbaka på sitt liv. Som många andra par i Sverige under 50- och 60-talen hade min mormor och morfar tydliga roller i hemmet, och morfar verkar inte förlåta sig själv för att han jobbade nästan dygnet runt och inte kände att han kunde engagera sig mer. Jag har sällan blivit så rörd som när han visade sin genuina sorg inför min mamma över att han inte hade funnits där för henne när hon var liten.

Under samma samtal vände sig mamma till mig och berättade hur förvånad hon var över vad som har hänt sedan hon och pappa träffades. När hon har sett mig eller min syster diskutera med våra respektive har vi haft en helt annan dynamik än hon visste var möjlig när hon var i vår ålder. Kvinnor har brutit sig ur strukturer och fått en annan röst under de senaste decennierna.

Människorättsperspektivet har tagit plats, genusstrukturerna har börjat luckras upp, HBTQ-rättigheter har blivit starkare, den ekonomiska tillväxten har skjutit i höjden och vi har aldrig haft en så hög levnadsstandard som vi har nu. Men skulle vi ha lyckats med framstegen vi gjort utan framtidshoppet som kriget trots allt lämnade efter sig? Och kommer vi att kunna hantera utmaningarna vi står inför utan en genuin tro på att vi kan klara av dem? Vi kan lösa våra problem, men inte om vi bara ser motstånden. Vi måste på allvar tro på att de går att lösa.