Att växa upp i miljonprogramsområdet Kronogården i Trollhättan skilde sig inte på något sätt från andra områden skulle jag tro, men jag lärde mig ganska tidigt att det fanns mycket föreställningar om oss som bodde där. Särskilt tydligt blev det när jag började på gymnasiet. Första skoldagen bad läraren att presentera oss med namn och vilken skola vi kom från. Jag var den enda från Kronogårdsskolan. De andra kom från de ”finare” delarna av stan. När turen kom till mig mumlade jag: Kronogårdsskolan. Läraren hörde inte och bad mig upprepa. När jag sa ”Kronogårdsskolan” tydligare och högre kändes det som allas blickar vändes mot mig, som om jag var ett sällsynt djur. Förutom fördomarna så skämtades det också ofta om min stadsdel.

– Hur tar man sig jorden runt på 15 minuter? Tar buss 24 till Kronogården.

Mina slutbetyg var inte lysande så några år efter studenten gick jag på Komvux och läste upp nästan alla mina betyg så jag skulle kunna söka in på universitetet och kom så småningom in på lärarprogrammet.

Riksdagsuppdraget avbröt dock studierna, men när jag beslutade mig för att lämna riksdagen blickade jag återigen mot skolbänken. Jag var sugen på juridik, så under några månader – varje ledig stund från riksdagsuppdraget – pluggade jag matte inför högskoleprovet. Pluggade och pluggade och hoppades att högskoleprovet skulle ge mig inträdet till juristprogrammet. Och vilken lycka när jag kom in! Jag hade fixat det jag inte trodde skulle vara möjligt. Men så upptäckte att det inte var mitt intensiva pluggande inför högskoleprovet som gett resultat, utan jag hade kommit in på mina Komvux-betyg från 1998. Då, 1998, sökte jag en fristående kurs i svenska som andraspråk och det fanns inte en tanke att en sådan som jag skulle kunna komma in på en attraktivare utbildning som exempelvis juristprogrammet.

I en ålder av 44 år insåg jag hur hårt och djupt andras föreställningar om mig blivit min självbild och begränsat mitt liv.

När jag nu läser i lokaltidningen om att min gamla skola föreslås att läggas ner liksom mellan- och högstadiet på Kronan som en lösning på segregationen känner jag inte främst nostalgisk sorg, utan ilska över den politiska dumheten i förslaget.

Det är nämligen inte första gången det experimenteras med barnen från Kronogården. Året efter att jag slutade nian på Kronogårdsskolan lades den ner. Politikerna hade i flera år oroats över segregationen och nu beslutat sig för att ”lösa” det genom att lägga ner skolan och låta områdets barn gå högstadiet i grannstadsdelen och den ”finare” skolan Pettersberg. Ett antal år senare lades även den ner då det inte blivit bättre. Sen byggdes en ny skola och kulturhus på Kronogården, för att återigen ”lyfta” området. Nu tio år senare är det dags för nästa snilleblixt från politikerna: eleverna från Kronogården ska pytsas ut på de, enligt politikerna, mindre segregerade (läs vita) skolorna. 

En jämlik skola skapas inte genom att stänga ner skolor i så kallat ekonomiskt utsatta områden och skicka barn tvärs över stan. Om Trollhättans politiker på riktigt är intresserade av att bryta segregationen krävs framför allt ett större grepp när det gäller bostadspolitiken, men också att se över skolornas upptagningsområden, ta bort fria skolvalet och fördela resurserna på ett sätt som utgår från de behov som finns på en skola och lärarna måste få ägna sig åt att undervisa och de ska ha befogenheter att sätta in de åtgärder som krävs för att varje elev ska nå målen i skolan.

Kronan visade innan sommaren att de väsentligt ökat antalet gymnasiebehöriga. Det arbetet behöver fortsätta. Det är politikernas stigmatisering av de som bor i Kronogården som förstärker utanförskapet och riskerar att hämma kunskapsutvecklingen och begränsa ungdomarnas liv.