Få saker är förknippade med så mycket (onödig) ängslan som den där läskiga stunden när en eller två myndighetspersoner, oftast av kvinnligt kön, ofta av den medelålderstyp som utstrålar ”bastant” oavsett kroppsform, enbart på grund av sin enorma pondus – BVC-tanterna, som vi kan kalla dem bortom kön och ålder – ska ta sig in i ens av nyförlöstkaotiska skäl fasansfulla hem. Ärvda babykläder i högar, halvätna frukter som släppts i panik på bord och stolar, glas, överallt glas, vattnet som måste finnas överallt för att i panik kunna hällas i ökentörstiga amningsstrupar.
Det är inte så kul.
Stressen rör för majoriteten inte egentligen att man kanske tror att de omedelbart kommer att omhänderta barnet om man inte hunnit sortera in alla kläder i storlek 52 till 56 i rätt låda i byrån. Istället den där vaga, kliande känslan av att vara övervakad. Som är extra svår att stå ut med när alla känslor ligger ytterst på kroppen just som ett barn har fötts ur en. (Men som också kan bytas till sin absoluta motsats, den varma glädjen i att en professionellt trygg person hållit ens nyfödda i sina händer och bekräftande nickat: ett fint barn!)
Man känner sig granskad och bedömd, till och med dömd. Det stämmer. Det är exakt vad som pågår. De är där för att kolla att man håller måttet. Är bra nog. Duger åt sin unge.
Men. Detta är absolut inte en giltig anledning att tacka nej. Tvärtom. Just för att de faktiskt är där för att se till att ditt barn inte far illa i din vård är det ens förbannade plikt att säga ja.
Det hade faktiskt inte ens slagit mig tidigare att man kunde säga nej, och det milda, framsuggererade tvång som gör att nästan alla tar emot BVC-tanterna i sitt hem, garanterar en del av de rättigheter som alla barn har. Också när de står i konflikt med föräldrarnas vilja.
Framför allt när de står i konflikt med föräldrarnas vilja.
”Vad gör du? Fattar du inte att vi måste ta emot hembesök, för alla barn som far illa!” Hojtade jag upprört till barnets far, som inte riktigt fattade kopplingen.
Man ska väl få välja? Vad man själv tycker är bra för ens barn?
Nu, när DN har berättat om de där barnen som vuxit upp med en nyfrälst galning till gammal pokerspelare där i skogen, aktualiseras än en gång frågan om föräldrars sjuka syn på sina barn som sin egendom.
Jag blir så tagen av dramaturgin i historien, med sina underliga förvecklingar i hur myndigheterna får och inte får agera i förhållande till barnens bästa, att jag för första gången på länge går full Flashback på händelsen.
Finner mig sittande framför videoklipp där pappan stirrar in i kameran och om och om igen förklarar sin hållning till livet, hur den förändrats, medan hans ungar stojar runtomkring honom. Jagjagjagjag säger han och sätter en ny feja på individualismen, exakt lika giftig som den pengajaktsvariant som han ägnade sig åt innan han såg ljuset.
Det är smärtsamt att klippa alla navelsträngar som binder ens unge vid en, men vår samtids segaste, sårigaste navelsträng verkar vara den mellan förälderns ego och förståelsen för barnen som egna människor.
Extremerna, som de som förskansar sig i skogen och inte tycker att deras barn behöver någon annan stimulans än deras egna fantastiska inflytande, är ju trots allt befriande få. Men i annan ände av inställningen att barnen är en utväxt på en själv, ett vackert skott på ens egen perfekta stam, finns också i hela ”sharenting”-prylen, att föräldrar har sina barn som levande attribut att förstärka sin sociala medier-persona med.
Eller för all del hysterin när barnen ska bli så lyckade så att de kan bli en del av förälderns framgångspaket och byta skolor tills betygen är maxade och sagan perfekt och glittrande.
Bredvid den sortens egoism finns den akut farliga, när barnens bästa inte går att förstå alls för helt skadade människor. Såna barn behöver hembesök.
Jag är inte en anhängare av klåfingrig myndighetsutövning eller statlig moralism i alla former den kan ta sig. Men det är för att jag, till skillnad från barnen, har ett eget mandat, en egen agens, något slags val om jag vill paja allt för mig själv eller skärpa mig.
Det är inte dina barn och inte andras ungar. De är sina alldeles egna ungar.
Alla ungar har rättigheter som sträcker sig bortom föräldrarna.
En annan gång fick vi en sträng fråga hemskickad från skolläkaren: vad ger ni barnet att äta? Jag skäms fortfarande över att vi fick den, även om mitt harmsna svar var sant: mat! Men skammen sitter i att någon trodde att vi kanske inte gav honom mat. Att han for illa hemma hos oss.
Skammen hand i hand med tacksamheten över att de bryr sig mer om honom än om mig.
