Ja, det är svårt med språket och inte minst när en del av våra bästa ord kidnappas och får en förskjuten betydelse. Detta har jag märkt på sistone med ordet mångfald.

Allt oftare hör jag folk förklara att mångfald är bra för att det ökar lönsamheten. Därför behöver vi fler kvinnor i bolagsstyrelser. Det har ingenting med rättvisa och demokrati att göra. På samma sätt behöver vi fler duktiga med olika bakgrunder och funktionsvariationer, för det ökar tillväxten. Och så är det säkert. Men om vi behöver någon så behöver vi alla. Om vi på riktigt är för mångfald vore det enfald att tro att vi kan gallra. Och visst behöver vi fler creddiga kreatörer, innovatörer och öppensinnade entreprenörer. Men vi behöver också fler ostämda körer, nedstämda busschaufförer och instängda korsordskonstruktörer.

Vi behöver fler snabba eldsjälar som kan skynda och ila och vi behöver fler utbrända som bara behöver vila.

Vi behöver fler bipolära, fler olyckligt kära, fler stråhattsbärare, fler ännu olyckligt kärare.

Vi behöver fler som inte har någon inre frid, fler ungdomar på glid, fler 40-åriga skidåkare utan glid och fler som bara bidar sin tid.

Vi behöver fler guldvinnande atleter – och vi behöver fler fullständigt oanvändbara poeter.

Vi behöver fler som alltid blev valda sist på gympan på 80-talet som aldrig orkar vandra.

Vi behöver fler som vet allt om gullvivor men som inte kan kommunicera med andra.

Vi behöver fler med tvångstankar som måste sjunga ”det är härligt när man får lätta ankar” varje gång de tvättar händerna.

Vi behöver fler ödmjuka och tacksamma. Fler som kräver sin rätt och inte ber om ursäkt för allt meddetsamma. Vi behöver fler med lite jävlar anamma. Fler med lite jävla skitsamma.

Vi behöver fler lönsamma som raskar över isen, fler olönsamma som fördjupar eurokrisen.

Trevliga välanpassade behöver vi fler, och vi behöver fler som aldrig ler. Trötta, nötta, kantstötta som inte är ute efter det du anser vara det självklart götta.

Vi behöver fler med helt nya önskningar och fantasi. Fler vars högsta dröm är ett kinderägg för vuxna, med mörk choklad utanpå och sexleksaker inuti.

Vi behöver fler porösa som bara inte går ihop, fler pretentiösa som kallar havet för ”den turkosa såsen”. Fler som inte gör särskilt många knop, fler utan ett enda chips i påsen.

Vi behöver fler som älskar när utmaningen stiger, fler naiva som Nasse, fler pigga som Tiger, fler hipstrar som rostar kaffe i renoverade svinstior och vi behöver fler obotliga cyniska pessimister som Ior.

Fler surpellar, bollkallar, mors lilla ollar, slarvmajor, lipsillar, olyckskorpar, korpidrottare, idrottspsykologer, idrottsobenägna psykotiker, fler posttraumatiserat stressade, fler stresstraumatiska postarbetare. Fler föräldralösa barn, fler barnlösa föräldrar, fler lösa människor – lösa i allmänhet och människor i synnerhet.

Vi behöver fler socialt kompetenta som aldrig slutar drömma och vi behöver fler totalt dementa som aldrig slutar glömma.

Vi behöver fler kvinnor i maktposition som visar framfötterna, vi behöver fler kvinnor i maktposition som inte visar framfötterna. Fler män i bolagsstyrelser som står och skriker ”visa framfötterna, visa framfötterna!” och vi behöver fler som förklarar för dessa män att kompetensen inte sitter i bananen eller nötterna.

Vi behöver fler som står upp för det de tror på. Fler som sitter ner i 70 år och undrar vad de egentligen tror på. Fler som ligger ner för det de tror på. Fler som duger, fler som suger – ur ett nyttoperspektiv – som ser helt andra värden med sina liv.

Och vi behöver fler som lyssnar på dom som tror att vi inte behöver fler.

Fler som pratar med dom som tror att vi inte behöver fler.

Fler som säger ”åh det är ju inte lönt att prata med dom som tror att vi inte behöver fler”.

Och vi behöver fler som lyssnar på dom som säger ”åh det är ju inte lönt att prata med dom som tror att vi inte behöver fler”.

Vi behöver fler av alla dessa tills det räcker och blir över. Och då är det dom som blir över som vi behöver.

Det sägs att jorden tillhör alla, men den tillhör inte nån. Vi tillhör den.

Så vilka är vi att avgöra vem som behöver vem?

Det enda rimliga att göra är att hjälpas åt att hitta hem.

Och det enda rimliga att kalla

dom som behövs är alla.