BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Okej, vem tror på jämställdhet mellan könen då?” sade läraren i stället – den här gången var samtliga händer uppe i luften.
I de yngre tonåren var det för mig märkligt att man ständigt var tvungen att tala om feminism – jag har väl alla möjligheter i världen att göra det jag vill oberoende av mitt kön.
Sedan växte jag upp, blev något klokare och insåg att samhället ligger lite efter i utvecklingen. Helt plötsligt blev de strukturer och normer som man på något sätt befrias från som barn, alltmer synliga.
Det är inte lätt att tala om feminism i dagens samhälle, och det har det nog aldrig varit. Begreppet har givits en allt mer komplex och subjektiv betydelse än den lexikala definitionens ursprung. Numera när man talar om feminism är det inte sällan man hör folk som översätter begreppet till manshat.
Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Chimamanda Ngozi Adichies TED talk ”We should all be feminists”. Jag gick nu i tvåan på gymnasiet, och hennes tal blev lite som en upplysning för mig, plötsligt skämdes jag inte längre över att kalla mig själv för feminist – det var väl klart att jag trodde på jämställdhet mellan könen, det borde vara en självklarhet för alla. Adichie framhävde även männens roll för ett jämställt samhälle i sitt tal. ”Genus spelar roll och det färgar också hur vi ser världen. Vi måste börja uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste även uppfostra våra söner annorlunda.”
Jag stöter ständigt på kritik i mitt engagemang för flickors rättigheter ”Du bär ett kvinnoförtryckande plagg, hur kan du förespråka jämställdhet?” Visan är densamma och oftast är det män som slänger sig med den kommentaren när min kritik mot förtryck eller patriarkatet slår för nära. Efter ett tag blir det tröttsamt att behöva ta den ständiga diskussionen om hur en kvinna skall klä och bete sig. Utan att förneka att slöjtvång existerar, är det fullkomligt absurt att hävda att det inte finns de som har valt att bära plagget av egen vilja, med stolthet. Som ung kvinna uppväxt i Sverige har jag fått lära mig vikten av ett fritt och tolerant samhälle där den enas rätt att klä sig hur den vill, väger lika tungt som den andres. Vi har numera kommit till en punkt där västvärldens objektifiering tar allt större grepp om kvinnor och där sexismen blivit vardag. Ska klädsel verkligen ha en betydande roll över hur vi blir behandlade? Ska en kvinna behöva vara rädd för att gå hem ensam på kvällen? Ska det behöva införas en samtyckeslag och ska det behöva finnas feministisk självförsvar? Så länge svaret är ja på dessa frågor behöver rösterna höjas.
Om jag har förstått vad feminism verkligen stod för den där lektionen för några år sedan hade jag räckt upp handen med stolthet på första frågan. Det ska inte ens behövas finnas ett alternativt svar, jämställdhet mellan könen ska vara en grundförutsättning. Kampen måste fortsätta och männen måste ta del av den. Som kvinna ska mitt val av klädsel inte kritiseras av någon, jag ska kunna se ut som jag vill utan att bli nedvärderad och jag ska bli behandlad och bedömd efter min person och mina handlingar gentemot mina medmänniskor. Simpelt sagt – ”den manliga blicken är i princip oviktig när det gäller mina livsval”, för att citera Chimamanda Ngozi Adichie.
