Det går sådär. Ibland gömmer jag själv telefonen på stolen bredvid. Inte sällan har jag en öronsnäcka dold under håret, samtidigt som jag borstar barnens tänder. 

Det är lite pinsamt att erkänna, men någon gång måste man ju få lyssna på en podd? 

Under våren har diskussionen barnens skärmtid diskuterats med ny intensitet. I DN skrev författaren Elin Cullhed DN om sorgen att se sin dotter sluta läsa ”Anne på Grönkulla” och istället sugas in i sociala medier.

”Tiktok blev toxiskt, vi såg att vår dotter gled in i en tillvaro där hon helst satt på sängen i ett nedsläckt rum med det enda som lyste framför ögonen en liten skärm” skrev hon i texten som blev mycket spridd.

Skådespelaren Kate Winslet är inne på samma spår. På Bafta-galan i veckan riktade hon sitt tacktal till alla föräldrar som känner att de förlorat barnen till skärmarna. 

”Vi vill inte ligga vakna och vara livrädda för våra barns mentala hälsa”, sa stjärnan och fortsatte med att uppmana unga att söka hjälp:

”Ni unga som har blivit beroende av sociala medier och dess mörkare sidor: Det här måste inte vara era liv.”

Även skärmar i skolorna har diskuterats vilt på både debatt- och kultursidor. I april gjorde Johan Pehrson (L) och Lotta Edholm (L) ett utspel i Expressen där de lovade att lägga om politiken kring skärmar i skolan: 

”Skolans uppdrag är inte att ge alla elever en dator – utan att lära ut kunskaper” skrev de och fortsatte: ”Skolan behöver gå tillbaka till grunderna och ibland vara både tråkig och krävande. En motvikt till skärmarnas dopaminsökande sekundlek med våra barns hjärnor”.

De fick snabbt svar av Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete. Hon pekade på att en stor mängd studier velat visa på skärmanvändandets farlighet och olämplighet i lärandesituationer – men att de inte lyckats visa annat än ytterst svaga samband, ”i nivå med att bära glasögon och att äta potatis.”.

Hon landade i att skolans utjämnande uppdrag är särskilt viktigt, och att skolgången därför måste lära eleverna att hantera samtida teknik. 

Men när jag tittar på en forskningsöversikt framtagen på uppdrag av Skolverket får jag veta att tryckta texter ger bättre läsförståelse än digitalt format, enligt flera studier. 

Och läsförståelsen behöver öka. 

Klart är att det går att göra både bra och dåliga saker med skärmar. Men i strömmen av debattinlägg mot skärmarna anas en komplicerad skam: Alla pratar om att minska barnens skärmberoende – men ingen vuxen kan lägga ifrån sig mobilen. 

Det är på ett sätt en historisk föräldrapraktik, att försöka få barnen att inte bli som en själv. Den egna generationens utflippade beteenden ska inte få överföras till barnen. Ett exempel är de föräldrar som trippade loss under det drogliberala 70-talet, och sedan vände totalt i frågan när deras egna barn växte upp på 80- och 90-talet.

Förmodligen bottnar de starka känslorna i skärmdebatten i viljan att hindra barnen från att bli lika beroende som oss. Alltså doomscrollande idioter.

Många av oss romantiserar också vår egen barndom med uppbygglig tråkighet och ”Anne på Grönkulla”, men glömmer bort att många av oss som växte upp utan internet fick kämpa för att få hitta information om våra intressen. 

Precis som Liv Strömquist och Ola Söderholm nyligen konstaterade i podden ”Stormens utveckling” har skärmarna utan tvekan inneburit en helt annan möjlighet för unga att fördjupa sig i nördiga specialintressen som tidigare krävt ett besök på ett välsorterat bibliotek för att ta del av. Idag finns exempelvis kart-Tiktok för de som är gränslöst intresserade av kartor. Och den som är intresserad av ett land – säg Afghanistan – är inte förpassad till en halvsida i ett uppslagsverk, exemplifierade de.

För att sammanfatta: Internet kan få oss att må skit, men också vidga vår värld och rädda oss från ensamhet.

Mattias Beijmo skrev det bra i Aftonbladet:

”Sociala medier är totalt sammanflätat med att vara ung idag; Tiktok och Instagram revolutionerar deras liv. De får tillgång till kontexter och kulturer långt bortom kommungränsen. I stället för att enbart läsa om konflikten i Ukraina, kan en skolklass ställa frågan till en jämnårig i ett skyddsrum varför hon tycker det är viktigt att Kyiv stavas just så.”

Det här förstås inte ett argument för att sluta med böcker i skolan eller att sluta engagera sig i vad barnen ägnar sig åt på internet. Det finns alldeles för mycket skit där ute. 

Men det är ett argument för att sluta låta känslor och nostalgi styra skärmdebatten och göra den binär.

I den högljudda diskussionen om skärmarna glöms dessutom ofta ett perspektiv: 

Vuxenvärlden är utelämnade till samma internetjättar vars affärsmodeller bygger på att limma fast oss vid skärmarna. 

Om vi kräver att barnen ska släppa skärmarna behöver vi kanske själva visa att det går?