Men, måste jag gå i skolan varje dag nu? Hela livet? Jag är ju bara ett barn, mamma! Sju år är inte mycket, mamma. Jag var inte förberedd på det här. Kan inte du lära mig allt hemma i stället? Kan vi inte ta oss en ledig dag och bara njuta?
Jag hör min sons förtvivlan över att inte vara förberedd och jag är besviken på mig själv över att jag inte varit tydlig med det här med skolan. Och att jag absolut inte gjort som jag lovat mig själv att jag skulle göra, om jag fick barn. Att inte säga ”måste” om icke påverkbara situationer och saker, som det här med skola, borsta tänder, äta med stängd mun, lägga sig i tid och andra viktiga måsten enligt samhälle och mig. Men nu har jag gjort det och se så illa det landat. Barnet har redan ångest över alla måsten. De skapar ingen lust, ingen lust till prestation eller nyfikenhet. Det nya (inte alls nya, det var över tio år sedan jag lovade mig detta, men jag har ännu inte lärt mig) ordet i stället för ”måste” måste vara ”behöver”. Som en övning hos psykologen; ”prova att byta ut ‘måste’ mot ‘behöver’ så ska du se att alla måsten försvinner”. Och visst är det så; vips så försvinner alla måsten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och visst, har han rätt, sjuåringen. Han måste gå i skolan, om inte hela livet så väldigt länge. Han är bara ett barn – sju år är inte mycket, och jag hade inte förberett honom på att skolan skulle pågå i så många år att det nästan inte är greppbart. Och ja, det är det enda jag också vill, bara ta oss en ledig dag, när ingen annan är det, och bara njuta.
Ta en helt vanlig vardag i skogen och tänka på allt vi inte måste just den dagen. Och sedan när vi tänkt färdigt på det, inte tänka alls och sedan bara vara tysta och lyssna på träden, djuren, vattnet och vinden. Och kanske kommer vi prata om det där med djurparker, vad det är och vad de egentligen är till för och så får jag i samband med det förklara vad ordet ”förlegat” betyder och då börjar jag själv kanske tänka på Anna Kinberg Batra, eftersom jag blivit lite trött och ointresserad av att se och höra människor (läs politiker eller människor med makt) som gjort sitt absolut bästa på sitt jobb (det får vi väl ändå utgå ifrån att hon gjort) och så har det inte räckt, och så står de där och ska avgå och visar inga som helst känslor kring besvikelsen över beslutet. Jag är så trött på att inte få se alla dessa människor (ja, jag buntar ihop dem här, allihop) visa svaghet. I min värld är det styrka. Att visa svaghet.
Det är som att rädslan att göra fel har blivit större än viljan att göra rätt. I mitt jobb som skådespelare till exempel (jag tänker att det gäller de flesta konstnärer) är fel det enda rätta. Det går ut på det.
Att göra fel, visa svaghet, göra nya okända val och gå på slak lina och försöka njuta lite av rädslan för att det ska gå åt helvete. För då gör det inte det. Går åt helvete, alltså. Det är lite som nu, när jag skriver det här. Jag har ingen aning om hur det ska sluta och jag känner mig lite rädd att det ska gå åt pipan (det är jag lite varje gång faktiskt), och mitt där, i rädslan över att inte veta om det över huvud taget ska bli något värt att skriva om, så tar njutningen av att inte veta vid och jag känner mig lite liten och svag över att universum är så stort och det vi håller på med här i våra små liv är så viktigt för varje individ; liten som stor, djur som människa, politiker som djurparksdjur. Och allt vi måste göra bara är behov som behöver tillfredsställas för vår egen överlevnad och utveckling. Och då ingår att få göra fel, visa sig svag, få gråta ut när en fått kicken, säga ifrån när en en känner att en inte är förberedd på vad skolplikt innebär. Bara som exempel. Förresten, plikt – hur inspirerande låter det?
Nä, då låter några paragrafer i FN:s barnkonvention bättre:
28. Varje barn har rätt till utbildning. Skolan ska vara gratis.
29. Skolan ska hjälpa barnet att utvecklas och lära sig om mänskliga rättigheter.
