”Kåldolmar och kalsipper”-skivan kan jag utantill. Vartenda ord sitter. När jag fick barn för några år sedan insåg jag dess briljans på nytt. Hur mycket djup som finns i ”Alla är rädda för spöken”, som bottnar i en självupplevd barndom där ett barn såg pappa slå mamma, hur radikalt sylvass ”Tjänare” är när han med sina ”bakoframskor” inte bara önskar bättre villkor utan sin herres död. Sjörövar-Jenny, spelad av underbara Med Reventberg, kan ha betytt mer för min syn på feminism än någon annan. När jag hör hennes nu 72-åriga välbekanta stämma är det som något faller på plats inombords.

I filmen träffar vi en besjälad fritidsledare, som brinner så mycket för Nationalteaterns budskap att han har tatuerat deras texter på kroppen. Han ser texterna som lika aktuella i dagens invandrartäta förorter som då. Det handlar inte så mycket om etnicitet, är hans enträgna budskap, det handlar om klass. På 70-talet sjöng Nationalteatern att ”Om man är född bland proletärer, och gör narkotikaaffärer. Om man är redan en gång straffad, då är det lätt att man blir haffad, till och från”. Kidsen på fritidsgården är eniga: på förortstorget intet nytt, precis så ser deras verklighet ut 2021.

Det fina med Pontus Hjorténs dokumentär är att den påminner oss om teatergruppens verkliga radikalitet. För sättet de skapade sina texter och sin teater på är unikt i sitt slag. Skitsamma att vissa av dem var från en annan, betydligt mer besutten, klass. Deras engagemang visade att det – då som nu – går alldeles utmärkt att solidarisera med en grupp som du inte själv tillhör. Nationalteatern bosatte sig mitt i det leriga miljonprogrammet, vägg i vägg med människorna de ville stötta, pratade med dem och gav dem en röst. De öppnade dörren för dem som andra, även samhällets hjälpande hand, ville stänga ute. Thinnertrasorna bjöds in i värmen.

I utbyte fick de en medicin mot allt vad präktighet och tråkighet hette.

I filmen ombeds Anki Rahlskog, nu 73, att sjunga Ingelas sång, en för mig lite bortglömd pärla på albumet ”Barn av vår tid”. Hon ser lite osäker ut. Jösses, tycks hon tänka, vad vatten har flutit under broarna sen sist! Men sen stämmer hon upp med sin fortfarande så självklara röst och sjunger den berättelse som besöket på behandlingshemmet gav henne. För det var där den skapades, i samtal med en narkoman. Den vanligtvis så buttra Ulf Dageby sitter med åldrade händer och gitarrkompar bredvid. Han får en klump i halsen.

Naturligtvis begicks misstag. Ett av dem var, som Ulf Dageby i filmen berättar att han var rasande över redan då, att skriva folk på näsan med kommunismpropagandan på Kåldolmar och kalsipper. ”Det är ju inte vi!” berättar han att han skrek när det begav sig och vittnar samtidigt om den schism som redan då fanns mellan gruppens medlemmar i synen på såväl kommunism, som socialism och konst.

Nationalteatern i Ulf Dageby ögon var bråkighet, motvals, punk. Inte konformitet och inrättade i led, oavsett vilken -ism som formade dem. När Hans ”Ica-Stig” Mosesson spänner sina intensiva ögon i tittarna och mässar ”Lägg av!” manifesteras gruppens socialistiska anarkism.

Jag älskar Nationalteaterns knasiga, punkiga och frihetliga socialism. Jag skiter faktiskt i deras kommunistiska klavertramp. De är barn av sin tid. Jag känner sorg över att denna tid är förbi. Alla har att lära av det brokiga bandet som ville göra motstånd, inte minst vänstern. Det är inte genom uteslutande och icke-välkomnande man åstadkommer förändring. Förändring sker genom inkludering. Ute i kylan skapas bara motsättning och hat.