Min spontana reaktion på nyheten om att skärpa vissa ordningsregler i tunnelbanan för att komma åt tiggeriet var att ”nu kan man snart inte jobba kvar här”. Sorgligt nog, eftersom jag trivs med mitt jobb. För hur ska jag kunna trivas i en arbetsmiljö där man förväntas vara helt servicefokuserad mot vissa, de betalande kunderna, samtidigt som man ska vara misstänksam och bevakande mot andra, tiggare? Det haltar något oerhört för mig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Man kan verkligen fråga sig varför trafiknämnden känner behov av att strama åt regler för att komma åt just tiggare, när man inte gör det för att komma åt annat som är betydligt mer störande. Som exempel måste ett av de allra vanligaste ingripandena i tunnelbanan vara att avvisa eller omhänderta berusade, men ändå verkar det betraktas som något som inte går, eller som man inte ser ett behov av, att få bort och alltså skapas inga specialregler för att komma åt det problemet. Det vill säga, det finns regler för att kunna hantera sådana problem, men oavsett förekomst och frekvens, känner man inget behov av att strama åt reglerna.
Även utan ordföranden i trafiknämnden, Kristoffer Tamsons, glasklara och skamlösa utpekande av tiggare och romer som ett stort otrygghetsproblem, är det tydligt att dessa tilldelats en negativ särställning inom kollektivtrafiken. Detta trots att de, som grupp betraktade och enligt min erfarenhet, väldigt sällan är berusade eller påverkade, för det mesta inte högljudda. De är trevliga för mig som personal att ha att göra med, men ändå betraktas de som i så hög grad störande att särskilda regler måste skapas för dem.
Om man fortsätter jämförelsen mellan problem relaterade till alkoholbruk respektive tiggeri i tunnelbanan, så känner jag mig rätt trygg i antagandet att det extremt sällan är tiggeri, och väldigt ofta alkoholbruk, som ligger bakom de ordningsstörningar som orsakar ett antal stopp i trafiken varje dag, och som kan innebära allt från nödbromsdragning till slagsmål och spårbeträdelse. Enligt all logik borde alltså detta sporra SL och trafiknämnden till åtgärder mot alkoholrelaterade problem, eftersom punktligheten är en av deras allra viktigaste fokuspunkter.
Men nu verkar det inte precis vara logik det handlar om. Varför beskrivs annars regler som redan finns, som till exempel förbud att medföra skrymmande föremål och att uppträda störande, som åtstramningar? Det känns som att detta mer än något annat är ett utspel där man med skrämselpropaganda vill skapa uppmärksamhet kring tiggeri i kollektivtrafiken och att man därigenom hoppas kunna skrämma bort så många tiggare från tunnelbanan som möjligt. Att den bakomliggande orsaken är fattigdom, som faktiskt inte är ett beteende utan ett tillstånd, är man uppenbarligen ointresserad av.
Eftersom tunnelbanan har en unik plats i Stockholms stadsliv – alla känner till den, den är bara stängd några få timmar på vardagsnätter, den är alltid bemannad – vore det sorgligt om den inte kunde få vara en så välkomnande och öppensinnad plats som det bara går. Nu såväl som i framtiden. Visst är tunnelbanan framför allt ett färdmedel, och det behövs ordningsregler för att den ska vara trygg och säker, men den är långt ifrån bara ett sätt att transportera sig. Människor använder den och dess lokaler även för att söka information, väderskydd, värme, sällskap, trygghet. Därför är det viktigt att, bortom alla servicefloskler och regler, upprätthålla ett mänskligt bemötande som utsträcker sig till alla som använder tunnelbanan på ett eller annat sätt.
