Nu när hösten är här i sin sensomriga skrud och solen till slut tittar fram så tänker jag på – hör och häpna – skolan. Och det jag tänker på är – låt tusen blommor blomma. Låt alla få bli till sin särart, ges de bästa förutsättningar utifrån vilka de är, vad gäller näring, jordmån och ljus för att just den här mänskoplantan ska bli en stark och livskraftig växt. Nu är det här inte ett inlägg i skoldebatten om lärarbrister och resurser … ack nej. Bara en liten personlig reflektion kring växtlust.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Själv var jag en rädisa. Liten men snabbväxande. Jag tyckte det var vansinnigt roligt att börja skolan och äntligen få lära mig saker. På riktigt! Jag hade väntat länge, ända sen jag var fem, då jag utan förvarning plötsligt kunde läsa och skriva. Och när dagen äntligen kom fick jag en underbar fröken som jag älskade innerligt. Hon var varm och klok och jag minns fortfarande små inspirerande berättelser hon delgav oss om livet. Jag sög i mig hennes värme som en svamp. Men det var ju ändå så att man då på 1960-talet skulle rätta sig i ledet. Alla läste samma böcker i samma takt. Och jag höll på att svimma av frustration när varje elev skulle traggla var sin mening högt i läseboken. När det äntligen var min tur läste jag med full intensitet och … där var min stund slut. Så fort det gick. Flutt! Inte en enda mening till fick jag läsa. Lika för alla. Matten likadant. När jag blev klar med uppgifterna sprang jag fram till fröken och hoppades på en stjärna, fast man fick bara fler tal av samma sort att räkna.
Jag minns att jag i början av min skolresa ville växa mer. Men hölls igen av skolans staket som sa – här håller vi oss i samma rabatt. Alla ska ha samma jord oavsett vilket frö du är. Men det vet vi ju, att en ek och en rädisa har väldigt olika sätt att växa på.
Jag kom att prata om det här med några vänner som har liknande erfarenheter med sina barn som gick i skolan på 1990-talet. Annas son läste ut sin läsebok på en dag och rusade i glädje till fröken och ville ha nästa. Men se det gick inte. För just den läseboken skulle alla ha hela terminen. Då lärde han sig att här gäller det att försöka bli en kaktus och klara sig utan vatten i månader. En annan vän har en son som inte passade in. Han var liksom otyglad. Han praktiserade sporadiskt på en handelsträdgård i stället för att gå gymnasiet. Men sedan lyckades han med draghjälp av sin mamma (som förstod att där fanns mer att hämta) börja på en folkhögskola. Och där lossnade det. Plötsligt visade det sig att han hade väldigt hög IQ. Därtill en enorm konstnärlig begåvning. När han väl hamnade rätt började han blomma ut till den vackraste blomma. Ni kan inte ana. Han kom sedan in överallt. Var han än sökte runt världens arkitekturskolor. Men det var mycket nära att han missade sin egen växtkraft.
Därför klack det till i mig när jag nyligen lyssnade på ett program på P1 om särskilt begåvade barn. Barn som ofta kan vara socialt svaga, som hamnar utanför, blir understimulerade, tysta eller utåtagerande. Barn som torkar ut. Det verkar hålla i sig fortfarande. Och i Sverige i dag finns inte en enda skola för de som har hög IQ. Det finns specialskolor för de flesta egenskaper, men inte för de med hög begåvning. Så det jag funderar på är om det är skamligt? Tänker man att ingen ska sticka ut och tro sig förmer än andra? Det enda jag tänker är i stället låt tusen blommor blomma. Låt barnet få bli sin särart utifrån sina behov av näring och sol … Vare sig du är en ek eller en rädisa. Alla behövs vi i livets rabatt.
