Jag gillar pengar.
Japp, så är det. Givetvis finns många bra alternativa lösningar. Som att byta sylt mot barnpassning, låna saker av varandra eller bli självförsörjande på dill. Om man vidgar sitt tänkande en aning finns det många kreativa lösningar på vardagens problem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag gillar ändå pengar. För att de ser likadana ut för oss alla. Materialiseras i form av papperslappar med siffror på eller finns som abstrakta idéer på bankkonton. Människor har kämpat för rätten att få betalt i just pengar. Satta i system är alternativen inte så lockande. I dag är det få som vill vara statare eller hemmafru utan egen ekonomi.
Pengar skapar handlingsutrymme. Möjligheten att ta egna beslut och att ta konsekvenserna av dem. Slippa invänta någons välvilja. Problemet med pengar är inte att de finns. Problemet är att vi inte fördelar dem rätt. Att rika blir tryggare och fattigare mer utsatta.
Men när lär sig en människa att fördela pengar? Är det något man plötsligt vaknar upp till i trettioårsåldern och bara kan? Knappast. God fördelningspolitik handlar om – träning.
I Sverige infördes ett inkomstprövat barnbidrag 1937 och det allmänna barnbidraget slog igenom 1948. Därefter har debatten mest handlat om huruvida bidraget ska vara allmänt eller inte. Om man anser att välfärd är till för alla, blir den diskussionen mindre angelägen. Låt oss istället tala om hur barnbidraget kan bli ett redskap för att träna solidaritet och rättvis fördelning.
I tidskriften Vi husmödrar från 1954 får läsaren grundläggande information om det svenska sociala skyddsnätet. Texten om barnbidraget börjar med det självklara uttalandet ”Alla barn … har rätt till barnbidrag”. När jag letar på Försäkringskassans hemsida nästan sjuttio år senare har jag svårt att hitta en motsvarande skrivning. Det står i stället att barnbidraget är ett ”ekonomiskt stöd som automatiskt betalas ut till föräldrar …”.
Men pengar i sig är inget stöd. Pengar behöver förvaltas, diskuteras och investeras i sådant som man tror på. Då kan det hända saker.
Inspirerad av texten från 1954 tänker jag att alla barn har rätt till en egen liten ekonomi och bör gradvis få ta över delar av barnbidraget. Det ger dem möjlighet att ta andra ekonomiska beslut än sina föräldrar. Göra misstag. Dela med en kamrat som har det sämre ställt just nu. Spara till dyra jeans. Donera en summa till ett katthem. Känna stolthet. Ta ansvar. Växa.
Tanken att barn behöver öva sig på att se konsekvenserna av sina ekonomiska beslut var självklar i penningekonomins barndom. Vi verkar komma allt längre från det resonemanget.
Det vore ett svek att låta barn växa upp i tron att pengar handlar om hur mycket prylar och upplevelser enskilda personer kan skaffa sig. Pengar handlar om ekonomi och den viktigaste ekonomiska uppgiften är att hitta vägar till hållbar fördelning. Göra ett samhälle för alla oss som är här just nu.
Att göra ett sådant samhälle kräver träning.
