BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag är fortfarande tagen av en sådan text. För ett par veckor sedan dök den bara upp. Den svart-vita bilden från en tunnelbanevagn där en reklamplats ovanför ett säte pryds med en skylt med en handskriven text i svart tusch som pockar på uppmärksamhet: ”När du är van vid att vara priviligerad känns jämlikhet som förtryck”.

Fundera på den. Läs den tyst. Säg den högt. Det är en enastående formulering, gjord av skribenten och konstnären Jessica Hallbäck som lagt ut denna bild och andra smart paketerade politiska budskap, lagom samhällsomstörtande uppmaningar, personliga funderingar och annat tankeväckande på sitt Instagramkonto.

Jag tittar på bildflödet igen och igen, hennes konst­aktivism fascinerar mig av flera skäl. Hur hon övertar en del av det offentliga rummet, hur hon ersätter reklamens köphetsande med något intellektuellt upphetsande. Hur hon med några korta fraser fångar både det som låser oss och det som kan befria oss. De är alla briljanta i sin enkelhet. Men formuleringen ”När du är van vid att vara priviligerad känns jämlikhet som förtryck” fortsätter mala i mig även när jag inte tittar på bilden.

Den påminner om att det är lätt att stå på de svagas sida när du själv är svag, men svårare att minnas vad det är att inte vara privilegierad när du själv blivit upptagen med att dra nytta av din privilegierade position. Den får mig att tänka på en annan text som också den maler i mig, ”Vem dödade min far?”, av den franske författaren Édouard Louis som publicerades i DN Kultur för en månad sedan, en text om klassamhället och de privilegierades fuck off-finger till alla ojämlikt sönderslitna kroppar och själar.

”I augusti 2017 drar Emmanuel Macron av femtio kronor i månaden för de mest utsatta, han sparar in femtio kronor i månaden på socialbidraget. Samma dag går han ut med en skattesänkning för Frankrikes allra rikaste. Han anser att de fattiga är för rika, och att de rika inte är rika nog. Hans regering understryker att femtio kronor inte är någonting. De vet inte. De uttalar dessa kriminella fraser eftersom de inte vet”, skriver Édouard Louis och jag vet att alla som läser dessa rader kan komma på andra kriminella fraser som kommer från alla dem som motarbetar jämlikheten. De har aldrig vetat eller så har de glömt hur det är att inte ha.

Fundera på det stycket. Läs det tyst. Säg det högt. Ojämlikheten, den ekonomiska, den sociala, den politiska, är den stora frågan som måste angripas och det med passion, med agitatorisk skärpa och hetta, med en aldrig sinande övertygelse om att nej, inget annat duger än att varje politiskt steg som tas är i jämlikhetens riktning. I konstens form, i politikens form och i berättandets form.