Jag är visst ”värd” att få mitt toalettgolv skinande rent för skattepengar. Jag bör ”unna” mig lite ”välförtjänt” lugn efter jobbstressen genom att slippa skura ugnen. Anställda med ”schyssta villkor”, som kommer få ”bra pensioner”, som ”älskar sitt jobb” och ”tycker att det är jättekul” att städa. De lovar leende ett hem med skinande rena kök att dricka fredagsbubblet i. De säger att ”det är okej att inte orka” skrubba golvet bakom toalettstolen som börjat klibba. Att jag är bra som jag är – trots att det var flera år sedan jag rengjorde ugnen och att jag får panik av tanken på att visa upp utrymmet under vasken, även för vänner. Vissa hävdar till och med att de löser integrationsproblemet genom att göra utrikesfödda till föredömen på arbetsmarknaden.
Rut-annonserna förföljer mig 24 timmar om dygnet. De lovar en ”krispigt” ren känsla i ljusa och fräscha rum, nästan alltid i färgerna vitt och beige. Stil. Tid för en bok. Ett liv i balans i ett perfekt hem.
Jag hånar och slår ifrån mig annonserna men blir på djupet rubbad av dem.
I moralisk panik radar jag upp motargumenten.
• Bidragsaspekten: I veckan kom en nyhet från Katalys om att bidrag i form av bland annat rut-avdrag glider rakt ner i de rikastes fickor. 40 miljarder går varje år från skattebetalarna till de mest välbärgade.
• Rättviseaspekten: Så länge städare inte har råd att själva anlita städhjälp bygger systemet på att rika tar hjälp av fattiga för att städa bort sin skit.
• Pig-aspekten: Jag vill inte att mina döttrar växer upp med tjänstefolk. Jag får panik av tanken att mina ungar skulle börja ta för givet att en städerska tar hand om deras slarv för att de – säg – behöver tiden för att spela datorspel.
Men samtidigt, min väninna har ju resonerat annorlunda: hon har valt att anlita städhjälp, och hon både är vänster och feminist. Och dessutom skitsmart. Kanske har hon en poäng ändå när hon jämför rut- och rot-tjänster och ifrågasätter varför den ena tjänsten är okej att använda medan den andra anses vara förkastlig? Jag boxas mot tanken.
Min hjärna är i spinn och jag googlar priset för en storstädning. Kanske en enda röjning i början av semestern att sedan kunna komma hem och liksom bara trivas i? Inte blir väl barnen vana vid pig-jobb av en sådan?
Jag funderar vidare. Kanske städaren kan arbeta i hemlighet utan att vi säger något till barnen? Om jag väljer bort rut-avdraget och betalar hela summan själv?
Det finns ju, som min kompis har påpekat, ett ”feministiskt” städföretag som minsann ger sina anställda ”löner som går att leva på”.
Jag googlar mig in på prislistor och konstaterar med blandade känslor att planen är orealistisk: vi har inte råd, ens med rut inräknat.
Ytterligare en sökning visar att rut-företagen väldigt sällan anlitas av andra än välbeställda. Och ju bättre villkor en firma har desto svårare blir deras tjänster rimligtvis att köpa för de o-rika.
Samtidigt: Vore vi rikare hade det varit betydligt svårare att stå upp för principerna. Det hade varit så oändligt skönt att bara låta sig drivas med i algoritmfloden och unna sig att slappna av i kökssoffan på helgerna utan dåligt samvete.
Jag googlar på det feministiska städföretaget. Deras hemsida pryds av kvinnor i feministiska poser och med t-shirts med rättvisetryck. Jag läser: ”Inget slår fredagskänslan av ett nystädat hem.”
Någonstans där nickar jag till över mobilen i soffan. Min dotter väcker mig och vill att jag ska läsa för henne innan hon somnar. Jag öppnar hennes dörr och sätter foten i en muffins. Därefter placerar jag fötterna med precision framför mig, endast kvadratcentimetrar av golvet går att kliva på. Jag börjar genast rensa. Stoppar en strumpa i bakfickan. Slänger ett bananskal i papperskorgen. Föser undan en hög med Playmobilsaker och Barbiekläder för att ta mig fram till sängen.
Hon avbryter mig:
”Sluta städa, mitt rum är perfekt!”
