Det började med ett litet hej och något gilla här och där och sedan några rader där vi sade - Det skulle vara kul att träffas nån gång. Sagt och gjort. Vi slog till. Jag tog tåget till Stockholm där hon nu lever. Vi träffades inte bara över en fika. Nehejdå, inga halvmesyrer här inte. Det blev två dagar inklusive övernattning i hennes lägenhet. 

Hon stod så fint och väntade på perrongen. Hon hade blivit lite mer ”tant” än för 45 år sen och det har ju jag också blivit. Men under alla årsringar av tid kunde jag alltmer, under våra dagar tillsammans, se den blonda lilla fräkniga flickan med det lekfulla leendet. Nu var håret mer grått på henne och mitt leende mer snett (efter en ansiktsförlamning) och huden hade fått en lite mer skrovlig yta på oss båda. Men under våra bucklor fanns VI. Och det var bara att fortsätta där vi en gång hade slutat och återigen uppleva den där självklara samhörigheten. 

Då när vi var barn förde vi kanske inte samma typ av samtal som vi fick till nu. Då skrattade vi mest och byggde kojor och åkte rutschkana i hennes källare och hade vansinnigt roligt tillsammans. Vi skrattade konstant. Satt i matsalen på Rostaskolan och skrattade så att vi storknade. Jämt. Jag minns inte åt vad längre. Men jag minns att jag skrattade för att hon skrattade och hon skrattade för att jag skrattade. Och därför tog skrattet aldrig slut. Nu när vi träffades i Stockholm så kan man nog säga att vi hade lugnat oss lite. Men roligt hade vi och det blev många skratt och inga långa pinsamma tystnader. För det var så otroligt spännande att få höra en gammal bästis livsresa. Så mycket som hinner hända i ett liv. Det blir så tydligt efter 45 års frånvaro. Familj och livsval och arbete och intressen och husrenoveringar och resor och kärlekar. Men vi höll inte bara på med ett uppräknande av levt liv utan även äkta och ärliga förtroenden om det som bekymrar och ger glädje här och nu. Och det fantastiska är att det aldrig skulle ha funkat om inte vi hade haft den där självklara rollen som bästisar en gång i tiden. 

Nu kan man ju undra varför i hela friden vi inte har varit vänner genom livet om det nu var så kul att träffas. Och svaret är – ja det kan man verkligen undra. Men det är som att vissa vänner försvinner bortom horisonten, stigarna delar sig och slingrar sig iväg till andra landskap. Och det är ju tur att jag har haft fler vänner, där stigarna inte har delats. Där man har vandrat tillsammans en bit på vägen. Annars skulle det lätt kunna bli öken runt en. Och det vill man ju inte.

För något som är vetenskapligt bevisat är att när vi ska släppa taget om livet, när vi ska kliva över till andra sidan så att säga, så ligger det som nummer tre på listan av ”ångringar” att man ångrar att man inte höll fast vid sina vänner medan man hade chans att göra det. För då insåg man hur viktiga de var. Så håll i dem. Håll dem innerligt nära ditt hjärta. Visa dem kärlek och respekt… och vet du, det bästa med vänskap är att man inte behöver vara monogam. Man kan ha flera stycken – samtidigt! Det är bara att ta för sig och njuta.